SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OANSTÖTLIG3~020, förr äv. OANSTÖTELIG (oanstö´telig Weste), adj.; adv. -en (†, Lind, Schulthess (1885)), -t. (-elig 17491824. -lig 1785 osv.) [jfr t. unanstössig, ä. t. unanstösslich] som icke väcker l. kan väcka anstöt; oförarglig; harmlös; numera nästan bl. (mera tillf.) med sakligt huvudord; förr äv. (om person) övergående i bet.: oförvitlig. Lind 1: 1682 (1749). VDAkt. 1760, nr 305 (om person).
Avledn.: oanstötlighet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) Möller (1785; under unanstössigkeit).
OANSVARIG3~020.
1) som icke har ngt ansvar l. ngn ansvarsskyldighet; jfr ansvarig I 13. SC 3: 65 (1822). Regeringsformen innehåller .. stadganden om .. (statsrådens) ansvarighet, medan konungen sjelf är oansvarig. Thomée IllSv. 28 (1866). särsk. i utvidgad anv.: som icke känner ngt ansvar, som saknar ansvarskänsla; äv. om handling o. d.: som vittnar om ansvarslöshet. Oansvariga element hade uppviglat folkmassan. Ekelöf Gide Falskm. 13 (1932; om handling). Jonsson Farrell StudsL 492 (1939).
2) (†) om tjänst l. syssla o. d.: icke förenad med ansvarsskyldighet; jfr ansvarig II (1). Dalin (1853).
Avledn.: oansvarighet, r. l. f. till 1. EP 1792, nr 50, s. 3.
OANSVARLIG. (†) oansvarig (se d. o. 1). Lysander Almqvist 242 (1878).
OANTAGBAR3~020 l. ~002, adj. oantaglig.
Avledn.: oantagbarhet, r. l. f. —
OANTAGLIG3~020, förr äv. OANTAGELIG (oanta´gelig Weste), adj.; adv. -en (†, Kullberg Bref 2: 53 (1844), SthmFig. 1846, s. 347), -t. (-elig 17891906. -lig 1791 osv.) som icke kan antagas, icke antaglig; särsk.
a) som icke kan accepteras l. godkännas; jfr antaglig I 1, 3, 4. Oantagliga villkor. AdP 1789, s. 875.
b) (mera tillf.) osannolik, otrolig; jfr antaglig I 5. Wulff Petrarcab. 199 (1905).
c) (†) ss. adv. i uttr. icke oantagligen, icke osannolikt, antagligen. Kullberg Bref 2: 53 (1844). Dens. Syskonb. 241 (1846); jfr SthmFig. 1846, s. 347, 349.
Avledn.: oantaglighet, r. l. f. Murberg FörslSAOB (1791).
OANTASTAD3~020 (oanta´stad Weste), p. adj. [jfr t. unangetastet]
1) som icke angripits l. ofreda(t)s. Schroderus Comenius c 10 b (1639). särsk. med sakligt huvudord.
a) (i sht i vitter stil) lämnad i fred; orörd; o(för)kränkt; jfr antasta 5 b. Schnabel SjöfÖd. 1: 136 (1765). (Richelieu) lemnade .. (hugenotternas) samvetsfrihet och borgerliga rättigheter oantastade. Pallin NTidH 64 (1878).
b) (†) som icke beslagtages l. får beslagtagas; jfr antasta 3. PH 1: 451 (1723).
2) (†) fri från anfäktelser (se anfäktelse I 2), oanfäktad (se d. o. 2). Möller (1745, 1755).
3) (i vitter stil) som icke utsatts för angrepp (se d. o. I 3 b) l. klander l. beskyllningar o. d. (av ngn); ofta med sakligt huvudord; jfr antasta 6. Hvar och en (förmodar) .., att åtminstone denna berättelse (om Jesu första tämpelbesök) måtte hafva blifvit oantastad af tviflet. Melin JesuL 2: 4 (1843).
4) (†) icke angripen l. drabbad (av sjukdom o. d.); jfr antasta 7. Murberg FörslSAOB (1791).
OANTASTBAR3~020 l. ~002. som icke kan l. får antastas; särsk.
Avledn.: oantastbarhet, r. l. f. särsk. till a. Palmblad Norige 326 (1846).
OANTASTLIG3~020, förr äv. OANTASTELIG (oanta´stelig Weste (i senare egenhändigt tillägg)). (-elig 18201899. -lig 1791 osv.) som icke kan l. får antastas. Murberg FörslSAOB (1791). särsk.
a) som icke får röras, som man icke får förgripa sig på; särsk.: som icke får kränkas l. göras till föremål för angrepp (se d. o. I 3 b) l. klander o. d., okränkbar, sakrosankt; äv.: fredad för åtal; jfr antasta 5 (b), 6, 8. SC 1: 753 (1820). Denna oantasteliga reserv-fond. Palmblad Fornk. 2: 541 (1845). Oantastliga rättigheter. BEMalmström 7: 409 (1845). Enl. nutida författningar är konungen som statschef personligen oantastlig. 3NF 11: 1171 (1929).
b) som icke kan göras till föremål för (berättigat) klander o. d.; oanfäktbar; ovedersäglig; oförtydbar; om person äv.: oförvitlig; jfr antasta 6. (Perikles var) en man, som tilläfventyrs icke på alla sidor var oantastlig, men likväl hyste ädla tänkesätt. Emanuelsson Plut. 2: 18 (1842). Oantastliga sanningar. Zilliacus JapSt. 41 (1896).
Avledn.: oantastlighet, r. l. f. särsk.
a) till a. SC 2: 29 (1821).
b) till b. Meurman (1847).
c) (föga br.) om egenskapen att icke kunna angripas l. att ligga skyddad för angrepp. (Hamnen) utväljes .. också med hänsyn till oantastlighet från landsidan. VFl. 1908, s. 2.
OANTRÄFFBAR3~020 l. ~002, adj. som icke kan anträffas. Auerbach (1913). Schück AllmLittH 3: 246 (1921).
Avledn.: oanträffbarhet, r. l. f. —
OANTÄND3~02, p. adj. särsk. (†): icke smittad av sjukdom, osmittad; jfr antända 3. JAdlersteen SkrivKunglRåd. 25/2 1711.
OANVÄND3~02, p. adj. som icke användes l. har använts; obegagnad; outnyttjad; äv. (om pängar l. kapital o. d.): död (se död, adj. 13 a); jfr använda 2 (b), 3, 4. Murberg FörslSAOB (1791). Otryckt och hittills oanvänt material. Hedén 5: 377 (1925). Oanvända betalningsmedel. Cassel TeorSocEkon. 413 (1934).
OANVÄNDBAR3~020 l. ~002. som icke kan användas (till ngt); obrukbar. LittT 1796, s. 219. Grotenfelt Mejerih. 33 (1881: till). särsk. (mera tillf.): icke tillämplig (på ngt); jfr användbar b. Skjuta .. undan (de heliga sanningarna) såsom oanvändbara på det verkliga lifvet. Flensburg KyrklT 119 (c. 1875).
Avledn.: oanvändbarhet, r. l. f. SvTyHlex. (1851).
OANVÄNDLIG. (-elig c. 1820. -lig 17911810) (†) oanvändbar. Murberg FörslSAOB (1791). Biberg 2: 315 (c. 1820).
OAPPELLERAD, p. adj. (†) om rättegångssak: icke hänskjuten till högre instans; jfr appellera 3 b. RP 1: 58 (1627).
OAPPRETERAD, p. adj. (i fackspr.) icke appreterad. En tät, oappreterad väfnad. Ahlberg FarmT 223 (1899).
OAPTERAD, p. adj. icke apterad; särsk. mil. om projektil l. handgranat o. d.; jfr aptera 2 a. Holmberg Artill. 4: 153 (1886).
OAPTITLIG, förr äv. OAPPETITLIG (oappeti´tlig Weste). (-appetit- 17951872. -aptit- 1784 osv.) icke aptitlig; osmaklig; som väcker avsmak; äv. bildl. Björkegren (1784; under désappétissant). 3SAH LIII. 2: 257 (1942; bildl.).
Avledn.: oaptitlighet, r. l. f. Dalin (1853).
OARBETAD3~020, p. adj. obearbetad; särsk. om råvara o. d.: som icke (gm tekniskt arbete) förvandlats till färdiga fabrikat l. ädlare produkt(er) o. d.; förr äv. i uttr. oarbetad till ngt, som icke utarbetats till ngt; jfr arbeta 8 (a). BtÅboH I. 8: 204 (1635). Rudbeck Atl. 2: 457 (1689: till). särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) om mark, gruva o. d.: varpå arbete (i syfte att vinna avkastning) icke nedlagts, obearbetad; äv. bildl.; jfr arbeta 8 c, d. Bergv. 2: 227 (1741). Vetenskapliga uppgifter på förut oarbetade fält. Lundin NSthm 381 (1888).
b) (numera knappast br.) allmännare: varpå arbete (för vård l. underhåll o. d.) icke nedlagts; äv.: icke färdigställd. RP 12: 353 (1648). (Bina) Lemna (vid svärmning) ett verklöst hus och oarbetade kakor. Adlerbeth Buc. 111 (1807).
c) (föga br.) om stil: icke utarbetad, vårdslös. SvLittFT 1837, sp. 478.
OARBETANDE, p. adj. (†) icke arbetande (se arbeta 5 d α), passiv. MoB 9: 172 (1789; om ledamöter i Svenska Akademien).
OARISK. icke arisk; ovärdig en arier. Ett liv i mat och njutning, något som är lågt, .. oariskt och gagnlöst. IllRelH 279 (1924; sanskr.-orig.: anārya). särsk. [jfr t. nichtarisch] (i antisemitiskt, i sht nationalsocialistiskt språkbruk) övergående i bet.: judisk. En blå stämpel i pannan, angivande, att jag köpt i en oarisk affär (i Berlin). Ekblom Åka 139 (1933).
OARISTOKRATISK. (mera tillf.) icke aristokratisk; (helt) olik en aristokrat(s). Det breda, oaristokratiska ansiktet. Funch JVetL 135 (1924).
OARMERAD, p. adj. icke armerad; särsk.
a) motsv. armera 2 a; särsk. om fartyg: obestyckad; förr äv. om trupp o. d.: obeväpnad (jfr armera 2 b). Murberg FörslSAOB (1791). En liten oarmerad ångyacht. NDA 1875, nr 266, s. 2.
b) motsv. armera 3: icke försedd med armering l. armatur. Rinman 2: 77 (1789; om magnet). Oarmerad beton. TT 1902, V. s. 82.
OARRENDERAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke arrenderad; ngn gg äv.: icke utarrenderad. RP 1: 110 (1629).
OARRESTERAD, p. adj. särsk. (†): icke belagd med kvarstad; jfr arrestera 2. Stiernman Com. 3: 680 (1668).
Spoiler title
Spoiler content