APELGÅRD a3pel~gå2rd l. APPELGÅRD ap3el~, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(apelagordh Visb. 1: 144 (c. 1620; två ggr))
Etymologi
[fsv. apaldagardher, appel gordh; jfr d. abildgaard, isl. apaldrsgarðr, t. apfelgarten]
(numera vanl. bl. med afs. på medeltida förh., ngn gg äfv. annars poet.) trädgård (i hvilken fruktträden uteslutande l. till öfvervägande del utgöras af äppelträd); fruktträdgård; jfr ÄPPEL-GÅRD. Jagh uetth en så uacker apelagordh, / en apelagordh, / han är så vel medh roser bevålt (dvs. omgifven?) / om sommeren. Visb. 1: 144 (c. 1620); jfr: Jag vet mig så fager en appelgård. Atterbom Lyr. 1: 118 (1815). I Pargas och några andra Skär-Soknar, har mäst hvar Bonde sin Kirsbärs- och Apel-gård. Gadd Intr. i VetA 1761, s. 26. Funnos der (dvs. i trädgården) tillika några frukt-träd, uppdragna af kärnor, så får en sådan liten träd-gård i domböckerna namn af apel-gård. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 119 (1868). Omkring (den medeltida) borgen .. lågo (bl. a.) .. ”apelgård och rosenlund”, d. v. s. trädgård. C. O. Arcadius i Läseb. f. folksk. 444 (1892). Skin (måne) på .. / .. apelgårdarnas frukt. Karlfeldt Fridol. vis. 59 (1898).
Anm. 1:o Anledningen till ordets anv. torde böra sökas däri, att äppelträdet hos germanerna varit det tidigast odlade o. länge förblifvit det oftast förek. fruktträdet, hvarigenom det kommit att betraktas ss. trädgårdsträdet framför andra; det är sålunda det enda trädgårdsträd som uttryckligen nämnes i våra gamla lagar, ehuru förekomsten af äfv. andra fruktträd där jämväl antydes.
2:o Antagligen har ordet redan i ä. nysv. i allm. haft l. åtm. börjat erhålla en viss poetisk anstrykning, ngt som göres sannolikt däraf, att det icke förekommer i våra äldsta ordböcker o. glossamlingar. Var. rer. (1538) t. ex. öfversätter (s. 40) lat. hortus med trägård, örtegård, lat. pomarium med äplegård eller trägård; Lex. Linc. (1640) försvenskar pomarium med Träägård, hortus med Örtegårdh, Trägårdh, Kåålgårdh.
