APOSTOLAT apos1tωla4t l. -sto- l. -stå-, l. 10—, äfv. ap1å-, n.; best. -et.
Etymologi
[af t. apostolat, af mlat. apostolatus, biskops- l. påfvevärdighet]
ämbete l. kall l. ställning l. värdighet ss. apostel.
1) teol. motsv. APOSTEL 1. Apostelen talar här om thet lop, som hans Apostolaat wederkom. P. Jonæ Likpred. öfv. P. Magni B 2 a(1605). Apostolatet kunde och skulle icke i sin ursprungliga gestalt fortfara till verldens ända. Olbers Missionsbudet 3(1870).
2) (mindre br.) motsv. APOSTEL 2. Konungen .. begärde skåda ett tecken på hans (dvs. Zerdusht's) gudomliga apostolat. Palmblad Nov. 2: 127(1841). Åbrandsson tog .. sitt apostolat (för realismen) på allvar och gjorde sig till martyr för det. Rydberg Varia 263(1891).
3) i fråga om katolska förh.: apostoliskt (se d. o. 3) ämbete; biskoplig l. (vanl.) påflig värdighet. G. Dalin(1871). Apostoliskt ämbete (apostolat), inom katolska kyrkan fordom benämning på biskoparnas värdighet såsom apostlarnas efterföljare; sedermera liktydigt med påfvevärdigheten. NF 19: 294(1895).
