[jfr t. apostill, eng. apostil(le), af fr. apostille, enl. Diez o. Littré af à o. mlat. postilla, tillägg, anmärkning (se POSTILLA), enl. andra (jfr Murray o. Körting Lat.-rom. wb. 575) afl. af fornfr. p. pf. apost, af lat. appositus, bifogad, tillagd (jfr APPOSITION)]
1) (numera föga br.) efterskrift l. postskriptum (till bref o. d.); tillägg l. bihang (till urkund o. d.). Blifvandes sådant Hans Kongl. Maj:t genom underdånig apostille till förb:de skrifvelse .. berättadt. HSH 2: 159(1743). Brefvet (till G. III från hans moder) är fläckadt. Drottningen tillägger i en apostille: ”fläckarna komma af mina tårar”. Geijer Gust. pap. 2: 9(1843). Braun Knut 45(1847). NF(1876).
2) (numera knappast br.) i kanten af l. under ngn skrift gjord anteckning l. anmärkning o. d.; randanmärkning, glossa. Lindfors(1815). Gynther Conv.-handlex.(1845). NF(1876). — särsk. om förord antecknadt i kanten af l. under en ansökan. Dalin(1850). Kindblad(1867).
