APPELLANT ap1älan4t l. -el- (appella´nt Weste), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. appellant, fr. appelant, p. pr. af appeler, af lat. appellare; jfr eng. appellant]
1) [jfr motsv. anv. i t., fr. o. eng.] (mindre br.) jur. till APPELLERA 3:person som vädjar till högre instans mot dom fälld af lägre rättsmyndighet; vädjande (part). Sthms stadsord. 1: 101(1654). Serenius(1734, under appeal). Appellant .. en som vädjar till högre rätt. Jungberg(1873). — särsk. [efter fr. appelant] kyrkohist. om de franska katoliker som vädjade till ett allmänt kyrkomöte mot den bulla af påfven Clemens XI gm hvilken han fördömde Quesnels öfversättning af Nya Testamentet. Anjou Kyrkohist. 96(1842, 1867). Cornelius Handb. i kyrkohist. 293 (1872, 1890).
