SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
APPORTERA ap1orte4ra, äfv. -e3ra2 (apporte´ra Weste 1: 1952), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (Löwenhielm Manning o. Lovett 71 (1889, 1895)), APPORTÖR (Hemberg Oban. st. 241 (1896)) 4r l. 4r.
Etymologi
[jfr d. apportere, t. apportieren, af fr. apporter, medföra, tillföra, frambära, af lat. apportare, af ad, till, o. portare, bära, föra (se PORTERA); jfr äfv. fr. rapporter, apportera (jfr RAPPORTERA)]
i sht jäg. om hund: (på tillsägelse af husbonden) hämta o. (till honom) frambära (ett kastadt föremål, ett skjutet villebråd osv.); ofta i abs. anv. Weste 1: 1952 (1807). Skjuter man .. träff, låter man hunden apportera. Greiff 112 (1828). Att lära .. (hunden) apportera .. tillgår på det sätt att man kastar åt honom en boll, svamp eller annat mjukt, som han till följe af sin naturel upphämtar; man ropar dervid apporte! Svederus Jagt 214 (1832). Hamilton Hundraser 120 (1900). — med obj. Svederus Jagt 219 (1832). Den flinkaste fågelhund, som någonsin apporterat snäppor från Besarabiens sumpmarker. Topelius Vint. II. 2: 141 (1882). Med mycket besvär apporterade .. (hunden) de båda .. gässen. Hemberg Oban. st. 140 (1896).
Ssgr: A: APPORTER-BOCK103~2. [jfr t. apportierbock] jfr DRESSER-BOCK. I och för apporterandet plägar man vid undervisningen (af hönshunden) använda den s. k. apporterbocken, till formen liknande en sågbock i miniatyr, hvilken vanligen omlindas med halm, läder eller tyg. Hahr Jagt. 47 (1866). Weman Fogelhundens behandl. 11 (1874).
-ÖFNING~20. Hahr Jagt. 1: 84 (1881).
B: APPORTERINGS-FÖREMÅL1030~102 l. ~200. Weman Fogelhundens behandl. 22 (1874).
Spoiler title
Spoiler content