ARAMÉ ar1ame4, m.; best. -en l. -n; pl. -er; äfv. ARAMEER -er, m.; best. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr t. aramäer, fr. araméen, af lat. aramæus, gr. ἀραμαῖος, från ngn semitisk dial. (jfr hebr. 'arām, 'arāmī)]
invånare i Aram, dvs. det forna Mesopotamien o. Syrien. Palmblad Handb. i geogr. 1: 99 (1826). En kringirrande Arameer. Melin Hel. skr. Moseb. 321(1859). Min fader var en hemlös aramé. 5 Mos. 26: 5(öfv. 1893; öfv. 1864: Arameer).
