ASKET aske4t, numera sällan aʃe4t (aschét Dalin, Schück Främ. ord(1854)), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. asket, fr. ascète, senlat. asceta; af gr. ἀσκητής, person som öfvar sig i ngt l. som utöfvar l. beflitar sig om ngt, i sht användt om (yrkes)atlet, hos kyrkofäderna: person som öfvar sig i gudaktighet, till ἀσκεῖν (se föreg.)]
1) person (i sht i den äldsta kristna kyrkan) som dragit sig undan från världen för att helt egna sig åt kontemplation o. bön samt fasta o. kroppsspäkningar (till sinnlighetens dödande). De så kallade Asceter, som både i kläder och seder voro från andra vida skilde, och sedan framalstrade Eremit- och Munk-lefnaden. Möller Kyrkoh. 95(1774). (Philo Judæus omtalar) ett slags asketer och visa, som .. charakteriseras alldeles såsom Therapeuter. Agardh Teol. skr. 1: 23(1842, 1855). (Budda kallade sig) ”asketen af Gautamas slägt”. Heurlin Huber 82(1873). Asketen .. gör sig (enl. Buddas lära) till en början qvitt begäret och lidelsen; derpå afstår han ifrån förståndsverksamheten och omdömet (osv.). Därs. 91. Asketer .. kallades inom kristna kyrkan sådana personer, som underkastade sig försakelser i högre grad än som fordrades af hvarje kristen .. (ss.) ogift lefnad .. egendomens bortgifvande .. fasta i högre grad. Keijser Kristendom. hist. 2: 18(1884, 1891). jfr: Rättfärdigheten är den sanne asketens tagelskjorta, och människokärleken är hans fasta. Rydberg Filos. förel. 2: 152(1877). — i utvidgad anv. om person som öfvar (öfverdrifvet) sträng själfförsakelse o. afhållsamhet från sinnliga njutningar, själfplågare. Lefva som en (riktig) asket. Helgonen framställas (i förrenässansens konst) antingen som magra asketer eller som blodfulla atleter. Lundegård Prom. 2: 15(1893).
