ASKETISM as1ketis4m, numera sällan aʃ1e-, r. (m. Lundell); best. -en.
Etymologi
[jfr t. asketismus, fr. ascétisme; jfr äfv. eng. asceticism]
1) asketisk åskådning l. böjelse för askes. Asketismen finnes utvecklad långt före kristendomen, härstammar från orienten och har sin grund i en stark sinlighet, som fattas såsom källan till det onda. Bergström Kyrkohist. 17(1888). Den falska asketismen, den munkartade verkheligheten hafva predikat det sinnligas utrotande, celibatets företräde framför det äktenskapliga lifvet. Wirsén E. Key 89(1900).
2) (mindre br.) askes, (öfverdrifvet) sträng afhållsamhet från sinnliga njutningar; själfplågeri. Clemens sökte förgäfves att genom sträng asketism blidka Simon. Rydberg Ath. 323(1859; uppl. 1866: återhållsamhet; uppl. 1876: renlefnad).
