SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ASKEPOTT as3ke~pot2, m. l. f.; best. -en; pl. -ar l. -er.
Etymologi
[jfr d. askepot, t. aschenputtel, aschenpuddel. Senare ssgsleden torde utgöras af ett med verbet PÅTA (motsv. nor. p(j)ota, sticka, borra, d. dial. pote, ”støde jord”; jfr ffris. pötern, sticka, stöta, rota, t. putteln, butteln, rota) sammanhängande sbst. *put-, *pot-. Detta kan fattas ss. bildadt till verbet med bet.: ”påtare”, ”petare”; jfr sv. dial. (Dalarna) askpåtare (Landsm. IV. 2: 12 (1882)) samt: Askeprinsen .. brugte jämt .. å sätta seg i fyern å poda i askan. Bondeson Hall. sagor 13 (1880), äfvensom sv. dial. påt, brödnagg; se äfv. Kock i Landsm. XV. 8: 23 (1898), där sista ssgsleden i SLICKEPOTT på detta sätt förklaras, samt Falk o. Torp Etym. ordb. (1901). En annan möjlighet är, att verbet vore bildadt till substantivet; dettas eg. bet. vore då: påk, käpp, plugg, pinne (jfr nor. pot, käpp), o. härur hade utvecklats en bildl. anv. om person i bet.: pys, pyssling o. d. Måhända, särskildt om den senare uppfattningen är riktig, föreligger nära släktskap med PUTTE(FNASK); jfr K. F. Johansson i Zeitschr. f. vergl. sprachf. 36: 351 följ. (1899). — Möjl. äro ä. eng. askebathe, hvars -sk- tyder på lån från nordiskt språk, samt eng. dial. assypod, ashypet (assypet), ashiepattle, ashiepelt folketymologiska ombildningar af här i fråga varande ord. Jfr äfv. nygrek. στακτοπούτης, m., -πούτα, f. (till στάκτη, aska)]
(i bygdemålsfärgad framställning o. i sagostil) = ASKFIS. Askepott eller den lilla glasskon. (1850; boktitel); jfr ASKUNGE. Stalo är lapparnas benämning på en i deras sagor förekommande jätte. Han .. är utsatt för gyckel af små pojkar, askepotter, som sitta hemma i spisen, utom då de trakta efter stalos skatter. J. Nordlander i Sv. landsm. V. 2: 37 (1885); jfr ASKFIS 1. — bildl. (jfr ASKUNGE slutet). Stackars programmusik! Du är egentligen en riktig askepott bland dina högmodiga klassiska systrar. Hallén Mus. kåserier 80 (1894).
Spoiler title