SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
ASKETIK as1keti4k, numera sällan 1e- (ascheti´k Dalin, Schück Främ. ord (1854)), r. (f. Dalin (1850), G. Dalin (1871)); best. -en.
Etymologi
[jfr t. asketik, eng. ascetics, fr. ascétique, f., af gr. ἀσκητικός (se ASKETISK)]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] (mindre br.) teol. (o. filos.) lära(n) om medlen för (den kristliga) dygdens o. plikternas utöfvande. C. G. Rogberg i Eccles. tidskr. 3: 31 (1826). Ascetiken, läran om uppfostran till Dygd. Snellman El.-kurs 3: 57 (1840). Asketik .., lära om den stränga kristliga dygdens utöfvande. Ekbohrn Främ. ord (1878). Skarstedt Om formeln ande o. sanning 105 (1883).
2) (föga br.) askes, asketväsen. Med hvarje sekel (tilltog) böjelsen för en sträng ascetik. Bruhn Chr. kyrk. hist. 35 (1822). Granfelt Kristl. sedel. 328 (1873).
Spoiler title