BAKSLUGHET ba3kslɯg~he2t, äfv. ba3k~ slɯ2ghet (ba`kslughet Weste), r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) att vara bakslug. Serenius (1734, under closeness). Deras onda döljes under den finaste bakslughet. Borg Luth. 1: 350 (1753). Orättvist har man påbördat det Schelling som en bakslughet, att han först efter Hegels död höjde sin röst emot denne. Snellman Tyskl. 217 (1842). De intrigerade ej, ty dertill hade de hvarken penningar eller bakslughet. Hedin Rev. qv. 292 (1880).
