BAKSLUG ba3k~slɯ2g (ba`kslug Weste), adj. -are. adv. -T.
1) [jfr d. bagklog, bagvis] (†) som efteråt är slug l. klok. Baak-wijs .. efterklook, baakslug. Spegel Gl. (1712).
2) [jfr t. hinterlistig] listig, slug, förslagen; numera nästan alltid med bibet. af att denna egenskap användes för att skada o. bedraga andra: illfundig, arglistig, lömsk, räfaktig.
a) om lefvande väsen. Schenberg (1739). Bakslug .. hinterlistig, heimtückisch, verschmitzt, im üblen Verstande. Möller (1790). Den som i ett glättigt lag undangömmer sin slughet, är icke derföre bakslug. Detta ord brukas alltid i elak bemärkelse, och fordrar, att man låtsar öppenhjertighet, icke för att behaga, utan för att vinna medel att skada. Lidbeck Anm. 303 (1798). Tigern (sade:) .. Jag är en bakslug niding, som lurar på svagare djur, hvilka släcka sin törst vid källorna. Topelius Nat. 28 (1891). Svedelius Förfl. lif 148 (1889).
b) om sak. Jag har et tämmelig bakslugt hufvud at speculera ut en hoper artiga konster och påfund. Boding Mick. 6 (1741); jfr a. Baksluga intriger. AB 1830, nr 4, s. 2. Det baksluga uti Svenskarnas anfall. Fryxell Ber. 7: 242 (1838). Ingenting gjorde han (dvs. Oscar I) i den afsigt att tillsmickra sig obehöriga fördelar i en bakslug beräkning. Thomander Skr. 1: 523 (1859). Från kinesernas fegt krypande, men på samma gång baksluga ödmjukhet sticka .. (japaneserna) bjärt af. Svensén Jorden 279 (1887).
