BALDRIAN bal1dria4n l. 302, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. baldrian, valerian, Valeriana officinalis Lin., på Bornholm äfv. med bet. af Valerianella Poll.; af t. baldrian, m., liksom VELAMS-, VÄNDE-, VÄNDEL-ROT m. fl. samt de nnt. formerna balderjaan, bullerjaan m. fl. sannol. uppkommet gm förvridning af valerian(a) (se VALERIANA). En annan mening om ordets uppkomst har framställts af Grassman Deutsche pflanzennamen 123 (1870) o. Rydberg Myt. 2: 248 (1889); enl. denna skulle växten hafva uppkallats efter guden Balder (jfr föreg.)]
(mindre br.) växten Valeriana officinalis Lin., äkta vändelrot, valerianarot, vänderot, velamsrot, velandsrot, valeriana; äfv. om roten af denna växt. Wildnardus, Baldrian, Werningzört. Lex. Linc. (1640, under agrionardum). Stolt baldrian. Deleen (1829). Löwegren hos Lindgren Trädg. 6: 245 (1876).
Ssgr: A: BALDRIAN-ROT103~ l. 300~2. = BALDRIAN. jfr B. —
B (numera föga br.): BALDRIANS-ROT103~ l. 300~2. jfr A. En Trägårdz-Mästare på Landet (måste) uti Trägården hafva Läkedomar til Hands för Folk och Creatur .. (t. ex.) Calmus, Pestilentz-Rot, Baldrians-Rot. Salander Gårdsf. 151 (1727). Allehanda rötter .. såsom Alands-rot .., baldrians-rot etc. Broocman Hush. 1: 95 (1736). Baldrians-roten säges förmå mycket, när hon bindes i kilen på Not och Vada, samt på Nät och Ryssior; ty fisken drifver efter hennes lukt. Schultze Fisk. 167 (1778).
