SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1899  
BALG bal4j, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. balg (ä. äfv. balge), svärdsskida, bælg, fruktskida, mnt. balch (gen. balges), bälg, svärdsskida, nnt. balg, buk, t. balg, bälg, skida, balja, fröhylsa. Ordet är lånadt o. urspr. etymologiskt identiskt med det inhemska BÄLG; se för öfr. d. o. samt BALJA, sbst.1, BÄLJA, sbst.1 Jfr Tamm, Kluge]
1) (†) = BALJA, sbst.1 1. Sticka swerden i balgen. Spegel Gl. 445 (1712). Serenius (1741). Soldaten stod sig bra(,) han hade duktigt svalg, / En sup for ned så lätt som värjan i hans balg. Livin Kyrk. 72 (1781). Lindfors (1815). Meurman (1846). — jfr SVÄRDS-, VÄRJ-BALG.
2) i fråga om växter.
a) (numera knappast br.) = BALJA, sbst.1 2 a. (Fr.) Balle .. de små balgarne, hvari kornen eller andra skal-fruckter sittia. Möller (1745). Halm-lederna, ja ock sjelfva axen i baljen viste sig (redan under hösten) på de åkrar, som först blifvit besådda. J. Haartman i VetAH 40: 105 (1779). Kornet står i balj. Weste (1807). Ju långsammare det går med sädens skjutande i balg och axsättning, desto bättre är det. Lundeqvist Landtbr. 277 (1840, 1855). Anm. Ordet har möjl. äfv. haft bet.: skärmfjäll (å gräs), agn (se AGN, sbst.2 1). jfr Almqvist (1842, under balja). Dalin (1850) samt BALJA, sbst.1 2 a anm.
b) (†) = BALJA, sbst.1 2 b. Balgen. (Spatha) (å växten Amaryllis) slutar stielken. Linné i VetAH 3: 95 (1742; å s. 101: Bälgen).
c) (†) = BALJA, sbst.1 2 c. Ehrencrona (c. 1730). Nordforss (1805). Meurman (1846). jfr Dalin (1850).
3) (†) fodral; jfr BÄLG. 4 st. Rå Oxehudar med balg att ligga uti. Brandordn. f. Göteb. 1748, kap. 2, art. 7.
4) (†) stor buk, bälg. jfr Dalin (1850). — jfr AFUNDS-BALG.
Ssg, se följ. — Anm. Emedan ä. ortografi ej följer ngn bestämd regel vid anv. af lg o. lj, kan man ofta ej afgöra, om en ssg är bildad af balg l. af BALJA, sbst.1
Spoiler title
Spoiler content