BECKASIN bäk1asi4n, stundom bek1- (beckasi´n Weste, bäckasi´n Dalin), m. l. r.; best. -en, hvard. i mellersta Sv. äfv. = (Bellman 2: 120(1783)); pl. -er.
Ordformer
(bäkasin Lind)
Etymologi
[jfr d. bekkasin, t. bekassine, af fr. bécassine, enkel beckasin, diminutivafl. af bécasse, morkulla, afl. af bec, näbb, af kelt. ursprung; namnet bécasse är föranledt af fågelns långa näbb]
benämning dels på alla arterna af fågelsläktet Scolopax, hvilket innefattar både morkullorna (S. rusticola Lin.) o. de egentliga beckasinerna, dels på endast de sistnämnda, näml. halfenkla (S. gallinula Lin.), enkla (S. gallinago Lin.) o. dubbla beckasinen (S. major Lin.). Riet-Schnepffe .. rör-snäppa, bäkasin. Lind(1749). En nyss skuten beccasin. Bellman 3: 276(1790). Beckasinerna hålla sig mest vid kärr och mossar. Berlin Läseb. 100(1852, 1866). Beckasinerna hafva .. ett så välsmakande kött, att de föredragas framför allt annat fogelvildt. Wahlström Brehm 2: 441(1875). Den allmännaste arten (af beckasinerna) är Enkla Beckasinen, eller Horsgöken. Därs. 443. Halfenkla Beckasinen, (äfv. kallad) Halvbäckasin, Hårsnäppa, Lilla Beckasinen, Dvergbeckasin. Kinberg hos Sundevall Sv. fogl. 636(1886). Högt i luften ljuder den enkla beckasinens lockrop ”dicka, dicka”. Hemberg Oban. st. 146(1896). — koll. Bekasinen minskas fortfarande i antal. Jägaren 1897, 2: 246.— jfr DUBBEL-, DVÄRG-, ENKEL-,HALF-BECKASIN.
