SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
BEDYRA bedy4ra, i Sveal. äfv. 032 (bedy´ra Weste; bed`yra Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -AN (föga br., Swedberg Dav. § 20 (1713), Atterbom Siare 5: 443 (1849)), -ANDE (se d. o.), -ELSE (se d. o.), -ING (se d. o.).
Etymologi
[efter t. beteuern, nt. bedüren; se BE- o. DYR]
1) dyrt l. högtidligt försäkra l. afgifva försäkran (om), högtidligen betyga; förr stundom närmande sig bet.: svärja, gå ed på; numera mest med ordet oskuld l. ett neutralt pron. l. en att-sats ss. obj. Bedyra sin oskuld. Edligen, heligt bedyra. Bedyra inför Gud. RP 7: 62 (1637). Bedyra .. med eed något stadfästa. Spegel Gl. (1712). Steeley bedyrade detta med en dyr ed. Ågren Gell. (1757). Hvad jag kan bedyra, är: att jag vill ingen varelse i naturen ondt. Bellman 1: 7 (1794). Vitellia .. bedyrade att hon ingen ting hört. Kolmodin Tac. 1: 251 (1833). Taupadel .. bedyrade, att han ville följa Banér i lif och död. Fryxell Ber. 7: 181 (1838); jfr 2. Slatte, om hvilken herr Ture Jönsson bedyrat, att han var vunnen för resningens sak. Rydberg Vap. 287 (1891). — särsk.
a) [jfr svärja vid] med prep. vid, stundom på, framför uttr. för det hvarpå man åberopar sig för sanningen af sin försäkran. Jag bedyrar vid Gud, vid allt hvad heligt är, vid min heder, att jag är oskyldig. Bedyra vid Gudarna. Schenberg (1739, under juro). Bedyra på sitt samvete. Därs. På en Svensk Mans ära och tro bedyrar jag, det jag .. min Öfverhet vördar och tjenar. Tessin Bref 1 Föret. 4 (1756). Jag bedyrar vid min heder, att icke det ringaste ord i dylikt ämne vexlats emellan Therese och mig. Blanche Tafl. 2: 73 (1856, 1867).
b) [jfr jag försäkrar er] (numera mindre br.) med personobj. Nej, jag bedyrar er. Schröderheim Fjäsken 48 (1791). Jag bedyrar fröken att det var förskräckligt. Almqvist Drottn. j. 67 (1834). Slutligen bedyrar jag Ers Maj:t vid min heder, att jag aldrig mer sätter min fot på någon riksdag. Crusenstolpe C. J. III. 2: 289 (1846); jfr a.
c) (i talspr. i vissa trakter) abs. Har du icke gjort det? — Nej, jag bedyrar.
d) (numera mindre br.) med ack. o. inf. Han (dvs. Gud) bedyrar sig icke vilja någon syndares död. Eneman Resa 2: 109 (1712). Borgareståndet .. kan på det högsta bedyra sig icke haft den ringaste tanka gifva dertil någon .. anledning. 2 RARP 3: 474 (1723). G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 170 (1795).
e) i föga br. förb. Landtmarskalken bedyrade högt then store eenigheet och accord, som Ridderskapet .. hade .. tesmoignerat (dvs. ådagalagt) mot the andre Ständer. RARP 4: 444 (1650). Han bedyrar den verkliga liberaliteten af sitt tänkesätt. Geijer I. 6: 534 (1846).
f) [jfr ä. t. sich teuern] (†) refl.: uttala högtidlig(a) försäkring(ar), högtidligen betyga. Effter han sigh högdt bedyrade det wara sins faders samtycke. Växiö domk. ark. 1676, nr 314; jfr d. Effter Apostelen så bedyrar sig, at han betygar för Gudi. Swedberg Dav. § 20 (1713).
2) (föga br.) under försäkringar lofva (ngn att göra ngt), uttryckligen förbinda sig (att göra ngt). Men du skall bedyra / Att din tunga styra. Stenhammar 206 (1797). (När) heligt du bedyrat mig / Att nästa månskensqväll mer lydig blifva. Stagnelius 1: 424 (c. 1821); jfr 1 b.
Spoiler title