BEDUGGA bedug4a l. 032, v. -ade.
(numera knappast br.)
a) med personligt l. ss. personligt tänkt subj., i förb. bedugga med ngt (jfr b slutet), låta ngt falla som duggregn på, lätt fukta l. vattna med ngt. Bedugga mäd thin Tåår, hans Graafs Sorgswarte Sand. Lucidor Hel. Z 2 a (1672). Tu (himmel) beduggar mig med regnetz slaggedropp. Kolmodin Qv.-sp. 1: 25 (1732). — i bild. Ach du nåde-sky bedugga / Detta träd med tusend godt! D. Wallenius Sånggud. B 4 a (1688).
b) falla som duggregn på, lätt fukta l. vattna. Hvad tårar hennes kind bedugga! Stagnelius 2: 146 (1821). — i bild, med prep. med (jfr a): begåfva med. Lät dit Nåde-Regn / Bedugga Them mäd alsskiöns Signelse. Lucidor Hel. D 3 a (1672).
