BEDUIN bed1ɯi4n, äfv. -du-, äfv. be1d-, i bet. I m., i bet. II r. l. m.; best. -en, hvard. i mellersta Sv. äfv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. beduin, t. beduine, eng. bedouin, fr. bédouin, it. beduino, alla i bet. I, af arab. bedawī, ökenbo, af bedw, öken; jfr Berggren Resor 1: 293 (1826)]
I. nomad af arabisk härkomst i Arabiens l. angränsande lands samt Nordafrikas öknar, ökenarab. Bedovinerne eller Arabiske Bönderne. Hasselquist Resa 535 (c. 1750). Herde-Araber eller Beduiner, hvilka icke hafva någon fast bostad, utan irra omkring från den ena orten till den andra, och lefva af boskapsskötsel. Berggren Resor 1: 294 (1826). Beduiner är ett gemensamt namn för alla ökenaraberna. G. E. Beskow Resem. 66 (1861, 1881). En .. inhemsk indelning af social betydelse skiljer araberna i .. ”nomadfolket”, ”beduiner”, och .. ”det bofasta folket”. H. Almkvist i NF 19: 302 (1895). — jfr HALF-, ÖKEN-BEDUIN.
II. [jfr t. beduine, f.] (i sht förr) ett slags (vanl. stickad o. med fransar l. ngt bräm kantad) fruntimmershufva; numera äfv. om en sorts (vanl. stickade) hufvuddukar. Formen till beduinen bildar en fanschon, som baktill har en längre, framtill en kortare snibb och rundade under hakan hopfästade barber. Iduna 1865, s. 6. En hvit beduin af mohair. LD 1901, nr 16, s. 4. — jfr BAL-, TEATER-BEDUIN.
