SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1901  
BEFALLNING befal4niŋ, i Sveal. äfv. 032 (befa´llning Weste; befàllning Almqvist), fordom äfv. BEFALLING, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-falln- Brahe Oec. 88 (1585) osv. -faldn- Muræus 1: 250 (1648), KOF II. 2: 421 (c. 1655). -faln- (i ä. tid sannol. stundom utmärkande uttal med lång vokal; jfr nuv. uttalet i vissa sv. dial.) G. I:s reg. 1: 21 (1521), Apg. 17: 15 (NT 1526), A. J. Gothus Thes. ep. 3: 52 (1619), 2 RARP 3: 84 (1723), Celsius G. I 38 (1746, 1792). -foln- O. Petri 2 Förman. A 3 b (1528), L. Petri Oec. 1 (1559), Svart G. I 26 (1561); -fåln- 1 Petr. 2: 14 (NT 1526; i ssg), G. I:s reg. 4: 219 (1527). -felln- G. I:s reg. 1: 194 (1524; i ssg). -feln- Därs. 4: 27 (1527; i ssg), Dipl. dal. 2: 139 (1529; i ssg). -fäln- G. I:s reg. 3: 146 (1526). böfalningh Vg. fornm. tidskr. 10: 81 (i handl. fr. 1524). befalling RA 1: 230 (1538). befaling(h) G. I:s reg. 1: 8 (1521), Mat. 4: 6 (NT 1526; Bib. 1541: befalning), -feling- G. I:s reg. 10: 49 (1535; i ssg))
Etymologi
[fsv. befallning, böfalningh, befolningh, befälning, befaling, befolingh m. fl. former, liksom d. befaling, befalning efter mnt. bevalinge, bevelinge; jfr ä. holl. beveling, t. befehlung]
eg. vbalsbst. till BEFALLA, v.1 — särsk.
1) [jfr motsv. anv. i mnt. samt ä. holl. o. ä. t. (Luther)] (†) till BEFALLA, v.1 2: anbefallning, rekommendation. Uppå deras befallning, som mig i min ungdom ledde, trodde jag .. at en viss Målare var en af de största Konstnärer verlden ägt. Tessin Bref 1: 298 (1753). C. A. Ehrensvärd 42 (1782).
2) († utom c slutet) till BEFALLA, v.1 3, 4, ofta mer l. mindre konkret.
a) uppdrag, kommission; konkretare: anförtrodt värf l. göromål l. ärende; stundom: förordnande (att utföra ngt l. att innehafva en viss syssla osv.), kallelse; befogenhet, fullmakt. Epther wij .. (åt förutnämnde). N. oc. N. fulla magth och befalingh giffuith haffua at handla och midla ther wthinnan. G. I:s reg. 3: 252 (1526). Clauss scriffuare (har fått) eth hwuidt quittenciam (dvs. hufvudkvitto) på al then del han j sin verio hafft haffuer med jöns vesgöte på åbo slott sedhan han senast fik befalning. Därs. 4: 358 (1527); jfr b. Så segher iach (epter gudz befalning) tich fulleligha syndernes forlatilse til. O. Petri Handb. D 1 b (1529); jfr: Denna edra synders förlåtelse tillsäger jag eder på vår Herres, Jesu Kristi, befallning. Handb. 1894, s. 171 (uttr. uppfattas numera ss. tillhörande 3). Then som gåår j sinne befalning hans werck är rett. Ordspr. 21: 8 (Bib. 1541). The såm hans kon. Ma:tz kungelige håf äfftherfölgie, häller äliest udi hans Ma:tz värf och befalninger äre. RA 2: 44 (1561); jfr b. At the honom .. låta .. vthan alt hinder passera, och vthrätta sin Befalning. A. J. Gothus Thes. ep. 3: 52 (1619). Hwadh för Commission och befalning han vthaff H(ans) F(urstliga) N(åde) .. bekommit hafwer. Schroderus Uss. M 4 a (1626). — särsk. i uttr.
α) gifva (ngn ngt) i befallning (jfr 3 c), uppdraga (ngt) åt (ngn underordnad), gifva (ngn) befogenhet l. fullmakt med afs. på (ngt). Giffuandis them j mackt och befalning, att huat som helst the medt eder K. ma:t .. varda beslutendis .. thet wile wij gerna hålla. G. I:s reg. 3: 144 (1526). Är dig något högt Ämbete i befallning gifvit; visa, at du förtiänt det. Frese Sedel. 14 (1726). Celsius G. I 38 (1746, 1792).
β) hafva (ngn l. ngt) i befallning (jfr 3 c), hafva i uppdrag att sköta l. vårda l. förvalta l. styra (ngt) osv.; (på grund af en öfverordnads uppdrag l. bestämmelse) hafva (ngn l. ngt) under sitt öfverinseende l. befäl; med abstr. obj.: hafva (ngt) i uppdrag, ega befogenhet (att göra ngt). (Begär tillbaka nämnda) slotzloffue wtaff them szom henne .. haffua j befalningh. G. I:s reg. 2: 205 (1525). Alle Sockneprester, som j (dvs. biskop Peder Svart) haffue vdj befalningh. Ant. saml. 255 (1557). Een Hopman (dvs. kapten), som hafver Suderlandz soldater udi befalningh. A. Oxenstierna Skr. 2: 24 (1609). Dhe Siebenburgiske deputerade .. hade (icke) hafft i befalning at handla om Winterqwarter. OSPT 1687, nr 45, s. 2. 2 RARP 5: 666 (1727). Måens Måensson hade detta år (1546) Kongl. Maj:s Varor uti befallning, det vill säga, att han i sin vård emottog alla de Varor, som .. i utskylder uppburos. J. D. Flintenberg i VittAH 8: 111 (1808; arkaistiskt). Ståthållare .. hade hela provincer och Landskaper i sin värjo och befallning. Nordström Samh. 1: 93 (1839; arkaistiskt).
γ) hafva befallning öfver (jfr 4) = β. Thet szmör som i haffue befalning öffwer. G. I:s reg. 6: 232 (1529).
δ) (göra ngt) öfver ngns l. sin (osv.) befallning, med öfverskridande utaf den af ngn lämnade fullmakten l. utaf sin (af ngn erhållna) befogenhet; utöfver sin befogenhet. Joostz van lingens oredelighe handil .. szom han öffuer waare befalningh bedriffuit hade. G. I:s reg. 3: 178 (1526). Ändock de (dvs. sändebuden) öfwer deras befallning hade giort (dvs. handlat). Carl IX Rimkr. 40 (c. 1600).
b) [jfr motsv. anv. i ä. d.] ämbete, tjänst, befattning, beställning (särsk. ss. konungens befallningshafvande l. fogde). Att tw (dvs. slottsfogden) nog haffuer sköthä j thin befalning. G. I:s reg. 6: 66 (1529). (De gensträfviga bland) bisperne eller theres klerker .. settes frå theres befalling. RA 1: 230 (1538). Befalningar och embeter i Staden. Svart G. I 72 (1561). Sådanne befalninger, som adeligit ståndh egner och bör att betiene (dvs. sköta). RA 3: 176 (1593). Hwilken man som sigh upsätter emot sin tillförordnade Befalningzman, ehwadh befallning han hälst haffwa kan, högre eller ringare, Konungens eller någon annars. Lagförsl. 473 (c. 1606). Nu varder then dräpen, som Konungens befalning hade. MB 6: 3 (Lag 1734). — jfr BEFALLNINGS-HAFVANDE, -HAFVARE, -MAN.
c) [jfr ä. d. inden hans befalnings grendser] område l. distrikt (som af ngn styres l. förvaltas); i sht: fögderi. Att han förskaffer till Konungzöör alle the gerningzkarler (dvs. handtverkare) som han aff sin befalning bekomme kan. G. I:s reg. 17: 132 (1545). Sedan giöres Summa, först under hwart Härad särskilt, och sedan heela Befallningen. Instr. f. häradsskrifvare 1689, mom. 2. Sonderburg vore innom Hertigens befallningar belägit. Celsius G. I 529 (1753, 1792). Hvarje Fogde skulle inom sin befallning föra alla fölen tillsammans på ett ställe. Widmark Helsingl. 1: 249 (1860; arkaistiskt). — (ännu br., ehuru sedan 1886 ej ss. officiell benämning) om gottländska förh. Enligt skattläggning 1747 fördelades landet (dvs. Gottland) i norra och södra befallningen, af hvilka hvardera består af tio ting. Brunius Gotl. k. 1: 41 (1864). Bergman Gotl. geogr. o. hist. 14 (1870, 1879).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d. o. mnt.] till BEFALLA, v.1 5: påbud, tillsägelse, order; jfr BUD; ofta mer l. mindre konkret. Muntlig, skriftlig befallning. Sträng, ovillkorlig befallning. På, efter, enligt, utan, (e)mot ngns befallning. Gifva, utdela, sända, få, erhålla, mottaga befallning (om ngt). Hafva befallning att göra ngt. Efterkomma, fullgöra, lyda, uträtta, bryta emot, öfverträda ngns befallning. (På) femtonde åreth sedhan keysaren Tiberius war keysare wordhen .. kom herrans befalning till Joannem. Luk. 3: 2 (NT 1526). Ath reena gudz oordh må bliffua predijkat, allestädz effter gudz befålning. G. I:s reg. 4: 219 (1527). Aff migh är thenna befalning giffuin. Esr. 6: 11 (Bib. 1541). (Han) sände .. bodh och alwarlige befolning, att han skulle låta honom stå Slotzporten öppen. Svart G. I 26 (1561). Vthan wårt (dvs. konungens) .. tillståndh och befalningh. RARP 1: 6 (1626); jfr 2. Menigheten fick befalning af Herranom, at gifwa .. hwad til gudztiensten krafdes. Swedberg Sabb.-ro 19 (1700, 1710). Effter hög (dvs. konungens) befallning. Sivers (1745) hos Spegel Poet. skr. Elog. 12. Samling Utaf Kongl. Bref .. Uppå Hans Kongl. Maj:ts Nådigesta Befallning Giord af And. Anton von Stiernman (1747; boktitel). Befalningen om edar befrielse har kommit i går. Ågren Gell. 120 (1757). På befallning .. (l.) Efter befallning, Ad mandatum. Sahlstedt (1773); jfr a. Alla ifrån Konungen utgående Expeditioner och befallningar .. skola, för at blifva gällande, contrasigneras af den Föredragande. RF 1809, § 38. Jag tar icke befallning af eho det vara må, (dvs.) jag är fullkomligt min egen. Almqvist (1842). De .. tyckte det vara ett förtryck, att nödgas tjena på befallning. Svedelius Norge 16 (1866). Befallningar gifvas muntligt .. af lägre befälhafvare .., då de skola utföras genast. C. O. Nordensvan Handb. 2: 201 (1886). — särsk.
a) [jfr t. auf allerhöchsten befehl; anv. är eg. utvecklad ur 2 a] i uttr. l. efter befallning o. d., i slutet af vissa officiella handlingar. Efter befallning. Krigsart. 1798, 5: 11. På nådigste befallning (dvs. å konungens vägnar). Almqvist (1842). Tj.-regl. 1889, Bil. 35. jfr: Alla order från Flaggan, dem Expeditionschefen icke undertecknar, utfärdas af Flagg-kaptenen ”på befallning”. Gynther Förf. 2: 16 (1852).
b) (numera bl. hvard., mindre br.) med inf. föregången af till att; jfr BEFALLA, v.1 5 a β. Arioch, then aff Konungenom befalning hadhe til at dräpa the wijsa j Babel. Dan. 2: 24 (Bib. 1541). Ehrenadler Tel. 535 (1723).
c) [jfr d. give, faa, have i befaling; jfr äfv. gifva (osv.) i uppdrag] (numera knappast br.) i uttr. gifva (ngn ngt) i befallning (jfr 2 a α), befalla; l. hafva (ngt) i befallning (jfr 2 a β), få l. hafva befallning. Om Gudh hade gifwit tigh i befaldning at hata tin nästa, tå hadhe han budet thet som myckit swårare wore, än at tu skulle elska tin nesta. Muræus 1: 250 (1648). Gijff i befallningh att man kallar Disa till migh. J. Celsius i 2 Saml. 13: 33 (1687). När Stjernsköld öfversändes till Farensbachs vidare understödjande, fick han i befallning att se sig väl före. Hallenberg Hist. 4: 653 (1794).
d) i numera obr. förb. Flygher örnen så högt aff (dvs. på) tijn befalning? Job 39: 30 (Bib. 1541). Darios befalning om Templet til byggiande (dvs. om att templet skulle byggas). Esr. 6: 6 (Därs.; i marg.). Tå han satte haffuena sitt mål, och watnena, at the icke skulle gå offuer sina befalning. Ordspr. 8: 29 (Därs.; öfv. 1897: öfverträda hans befallning). At thenne Wår befalning må trolighen hållen och fulfolgd bliffue. Stiernman Com. 1: 203 (1569). Somliga Professores knorra .. öffver dett iagh inthet har E. Excellens skrifftelig befalningh på (dvs. om) bygningarna. Rudbeck Bref 1: 13 (1662).
4) [jfr d. befal(n)ing samt t. befehl] (†) till BEFALLA, v.1 7: befogenhet l. rätt l. makt att utdela befallningar, myndighet, (högsta) ledning l. öfverinseende; i sht med afs. på väpnad styrka o. d.: befäl, öfverbefäl, kommando; stundom ej tydligt skildt från 2. Wij haffuom giffuith niels suensson befalninghen .. j wiken (dvs. Bohuslän). G. I:s reg. 2: 186 (1525); jfr 2. Then befalningh som han .. hafft haffwer vtöffwer alla .. biscopzstolens landbönder. Därs. 6: 310 (1529). Thenn ther .. icke är sin Hoffuitzmann Skeppere eller then beffalningen haffuer lydig och hörig .. miste liiff sith. Därs. 10: 134 (1535). Gudh haffuer giffuitt them (dvs. föräldrarna) befolningh offuer barnen och lagdtt them vnder theras voldh. L. Petri Oec. 50 (1559). In Februario gaff Kong. Götstaff Niels Ericsson .. fulla macht och befalning öffuer Calmare Slott och Lään. Svart G. I 86 (1561). Öfwerste befalningen (skulle) wara hoos Herr Claesz Flemmingh. Girs E. XIV 42 (c. 1630). Alla Gudinnor voro under Fryggas befallning; ty hon var deras Drotning. Dalin Hist. 1: 136 (1747). Den militära befallningen fråntogs (landshöfdingarna). Nordström Samh. 1: 95 (1839; arkaistiskt). Sten Sture skulle få behålla Vesterås slott och således befallningen öfver Dalarne. Styffe Un. 250 (1880; arkaistiskt).
5) [jfr motsv. anv. af BEFÄL, KOMMANDO, KOMMENDERING] (†) folk som står under (ngns) befäl? Ther haffue en part aff eders befalningh, tagit eller beskattedt them nogre ÿxer, lÿer och annedt iffrån. RR 30 Jan. 1547, fol. 38.
Ssgr: A (†): BEFALLNING-MAN, se BEFALLNINGSMAN.
B: BEFALLNINGE-BREF, se D.
C: BEFALLNINGES-MAN, se BEFALLNINGSMAN.
-SEDEL, se D.
D: BEFALLNINGS-BREF. (befalninge G. I:s reg. 6: 127 (1529)) (†)
1) till 2, 4: skriftlig(t) förordnande l. fullmakt att vara styresman osv. (öfver ett område) l. befälhafvare (på ett slott osv.). Wij sende eder befalninge breffuedt wthöffuer sticthet. G. I:s reg. 6: 127 (1529; till en utsedd biskop). Her gothorm (fick) itt befalningxbreff på Tauestehuss. Därs. 7: 119 (1530).
2) till 3: skriftlig befallning l. order; jfr -SEDEL 2. Bielke Præs. i VetA 1776, s. 115 (i handl. fr. 1553). Ett befalningzbreff giörss till Krigz-Collegium, att dee förskicka hijt neder musqueter. RP 7: 524 (1639). Konungens Befallnings Bref (till parlamentet i Bordeaux) om Hr Dupatys emottagande. SP 1780, s. 1181. anvisning (å penningbelopp). J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 87 (1616). Heela Regeringen haffver .. satt sine händer under befallningsbreff till Cammaren. RP 5: 77 (1635).
-HAFVANDE, se d. o. —
(2, 4) -HAFVARE. [jfr ä. d. befalninghaver] (†) (tillförordnad, ställföreträdande) styresman; tjänsteman; befälhafvare; jfr BEFALLNINGSHAFVANDE. Bemelte Keyser (gaf) Ordre til sin Befalningzhafware .., sigh bemelte Konungs Saak inthet antaga. N. Av. 10 Jan. 1656, nr 1, s. 4. Alla befalningshafvare i landzorterna böra på alt billigt sätt vara värfningen behiälpeligh(e). Carl XII Bref 409 (1716). Den Svänska flottan, öfver hvilken Amiralerne Brun, Flemming och Sassen voro .. befalningshafvare. Celsius G. I 158 (1746, 1792). Länsmannen .. (anses) på denna orten såsom högsta befallnings-hafvaren. Hülphers Dal. 229 (1762).
(3) -HERRE. (†) befallande herre, härskare. Befalningsherre vthi the Siweriske orter. A. J. Gothus Thes. ep. 2: 41 (1619; angifvet ss. en bland storfurstens af Moskva titlar).
-MAN, se d. o. —
(3) -ORD~2. (föga br.) Gudz befalnings ord. Swedberg Sabb.-ro 512 (1688, 1710). (Det i lagtexten använda) befallningsordet Skal (dvs. skall). Arnell Stadslag 292 (1730). gymn. kommandoord. Bruket af de s. k. kommando- eller befallningsorden. Ling Tab. 26 (1866). Vid utsägandet af befallningsorden bör noga skiljas på lystrings- och verkställighetsord. Liedbeck Dagöfn. 1 (1881, 1891).
(3) -PARTI~02. spelt. ett slags biljardspel i hvilket den spelandes stöt delvis bestämmes af motspelaren. Wilson Spelb. 101 (1888).
-SEDEL. (befaldninges J. Banér (se under 2)) (†)
1) till 1: rekommendationsskrifvelse. Han skulle förschaffa sigh en Befalningz Zedell af R: Råd så schulle han blifwa intagen (på riddarhuset). RARP 1: 188 (1632).
2) till 3: skriftlig befallning l. order; jfr -BREF 2. Min herre techtes at förläna honnom en befaldninges sädell till de tyska officerarna, att de ovägerligen utleverera (rymmarna). J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 51 (1629). Förordn. 1 Juli 1743, s. 2 a. anvisning (å penningbelopp). Civ. instr. 38 (1618). Dedt finnes icke een qvittencie opå dedt ringaste dee haffva uttgiffvit, icke heller någon befallningzzedell på dedt som skall uttgiffvas. RP 6: 143 (1636). Fortif.-ordn. 3 Juli 1695, 6: 3.
(3) -STAF. [jfr d. befalningsstav] (†) Neptuns tretaggiga Spira och befallnings Staf. Peringskiöld M. upl. 13 (1710).
(3) -SÄTT. [efter lat. modus imperativus] (†) språkv. imperativ. Tiällmann Gr. 201 (1696).
(3) -VIS, adv. (†) på ett sätt som uttrycker befallning; såsom befallning. Uthi Lagen förekomma esomoftast sådana satzer, som icke äro befallningz vis föresk(r)efne. Nehrman Inl. t. jur. civ. 34 (1729). (verb) .. fråg- eller befallningsvis satte varda. Ihre Förel. 42 (1745, 1751).
Spoiler title
Spoiler content