BEFÄLHAFVANDE befä3l~ha2vande, äfv. 04~100, stundom 30~200 (befä`lhafvande Weste), adj. l. sbst.2 m.; ss. sbst. -en; pl. =; best. -ena.
2) i sht mil. till BEFÄL 3 b: som för befäl l. innehar kommando; numera nästan uteslutande om person som har högsta befälet l. ledningen på ett ställe, vare sig hans befäl är af större l. mindre betydenhet.
a) [jfr t. der befehlhabende general] ss. adj. Skulle någon .. Officerare .. vara af then Befählhafvande Regiments Officeraren förbigången uti sitt (dvs. hans) placerings förslag til Krigs Commissionen. Förkl. 17 Okt. 1723, s. A 3 a. Anse mig icke såsom en Befälhafvande Person, utan som edar goda Vän. Ågren Gell. 147 (1757). Den vid en slik Jagt (dvs. vid skall) Befälhafvande Jägerie-Betjentens fermité. Brummer Skogslex. 76 (1789). Ej må .. Krigs- eller Sjöfolk anställa eller hålla större sammankomster, utan Befälhafvande Officerens tillåtelse. Krigsart. 1798, 5: 19 (Krigsart. 1795, 4: 26: Commenderande Officerens). Befälhafvande Kompanichefen. Gynther Förf. 2: 401 (1852). Stationen i Carlskrona lyder under en Befälhafvande Amiral. Fåhræus Handb. 174 (1864).
b) [jfr holl. bevelhebbend] (numera mindre br.) ss. sbst. l. substantiveradt adj.: befälhafvare, chef. Ingen befälhafwande som ähran kiär hafwer (lär) wela hafwa medh sådanne (dvs. för missgärning straffade personer) til at bestella. Gustaf II Adolf 41 (c. 1620). Feltöffwerste, och åtskillelighe Befelhaffwande, bådhe öffwer Ryttare och Footfolck. L. P. Gothus Mon. pac. 703 (1628). Befelhafvanden öfver thesse Våre Troupper. K. bref 1 Juli 1743, s. 4. 26 Man äro ännu om bord, hvilke alle sammansvurit sig mot sina Befälhafvande. Robinson Cr. 109 (1752, 1772). — (†) Befälhafvanden af Regementet. 2 RARP 4: 528 (1727).
