BEGLÄNSA beglän4sa, i Sveal. äfv. 032, v. -er, -te, -t, -t; se för öfr. GLÄNSA. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[efter t. beglänzen; jfr holl. beglanzen; se BE- o. GLÄNSA]
(nästan bl. i poetisk l. högtidlig stil) sprida glans öfver, meddela glans åt, lysa l. skina på, bestråla; om solen äfv.: förgylla, om månen äfv.: försilfra; i sht i p. pf. Elgström 29 (1808). Fullmånen .. beglänste med darrande strålar / Theodosias stad. Stagnelius 1: 3 (1817). Beglänst af aftonrodnans guldsken, bäfvar / I hvarje rosenknopp en daggens tår. Tranér Anakr. 172 (1833). Sommarsolen .. beglänste tinnarna af .. Croneborg. Crusenstolpe Mor. 4: 247 (1841). Rydberg Faust 22 (1876, 1878). — mer l. mindre bildl. De höjder, dem äran beglänst. Wallin Vitt. 2: 111 (1821). (Guds) klarhets sken beglänser / En fri och evig rymd. Hedborn Minne 318 (1835). Ännu efter det sålunda stillade upproret beglänste segern någon tid Gustaf Adolfs vapen. Geijer II. 4: 313 (1836). Den äldres namn, af börden ej beglänst, / Är Erik Dahlberg. Snoilsky 2: 43 (1881). — jfr MÅN-, SOL-BEGLÄNST.
