SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1902  
BEHÄRSKARE behær4skare, i Sveal. äfv. 0302 (behe´rrskare Weste; beh`ärrskare Almqvist), m.||ig. (om kvinna nyttjas dock oftare BEHÄRSKARINNA); best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr d. behersker, holl. beheerscher, t. beherrscher]
(i sht i framställning af vitter art) person som behärskar ngn l. ngt. — särsk.
a) till BEHÄRSKA 1 a: härskare (öfver ett rike, ett folk osv.), styresman. De rättrognas l. troendes behärskare (dvs. kalifen l. sultanen) [efter t. der beherrscher der gläubigen; jfr arab. emīr el-mūminīn (jfr EMIR)]. Gud, all tings Skapare och Behärskare. Nordberg 2: 193 (1740). Asiens och Africas Beherskare. Ad. prot. 1789, s. 837. Underjordens beherrskare. Ljunggren Resa 161 (1871; om Pluto). Han omvände till kristendomen beherskaren af (ön) Cebu. A. B. Blomberg i NF 10: 565 (1886). — (numera knappast br.) abs.: härskare. Leopold 1: 185 (1802, 1814). Krigarens svärd och beherrskarens spira. Stagnelius 1: 13 (1817). Den unga Rysska beherrskaren Czar Peter. Ekelund Fäd. II. 2: 32 (1831). Johansson Hom. Il. 2: 618 (1846). — jfr SJÄLF-, VÄRLDS-BEHÄRSKARE.
b) (mindre br.) till BEHÄRSKA 1 b: (ngns) herre, husbonde. (Barnflickan sköljde linne) åt sin lilla beherrskare, som torde vakna vid frukosttiden. Almqvist Kap. 7 (1838).
Spoiler title
Spoiler content