publicerad: 1902
BEHÄRSKA behær4ska, i Sveal. äfv. 032 (behe´rrska Weste; beh`ärrska Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (knappast br., Strinnholm Hist. 3: 205 (1848: sjelfbeherrskelse)), -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ARINNA (se d. o.), -ERSKA (föga br., Stagnelius 2: 758 (c. 1820)).
1) (i sht i framställning af vitter art) härska öfver (ngn l. ngt); vanl. med personsubj.
a) vara härskare l. härskarinna öfver (ett rike, ett folk osv.); regera, styra; jfr BEHÄRSKARE a. Dalin Mont. 25 (1755). Den jorden beherrskar har tusende ben / Och väl tusende armar dertill. Geijer I. 3: 185 (1811). I Vesterhafvet ligger det en krans / af öar, dem jarl Angantyr beherskar. Tegnér 1: 46 (1825). Peter den förste hade nu i femton år beherskat Ryssland. Carlson Hist. 6: 55 (1881). — oeg. Fröja thes (dvs. hvars) öfwerwälde beherskar Jorden, och Hafwet, / Himmel, och all Element. Stiernhielm Herc. 92 (1668). — jfr HAF-, VÄRLDS-BEHÄRSKANDE.
b) (mindre br.) vara herre l. husbonde l. härskarinna öfver (tjänare osv.); jfr BEHÄRSKARE b. Lehnberg Pred. 1: 305 (c. 1800).
2) härska l. hafva makt(en) öfver (ngn l. ngt), utöfva herravälde l. hafva välde öfver, hafva i sin makt, råda öfver, leda (efter sin vilja). Långsam marsch i sträng takt lär hvarje karl i ledet att behärska sin kropp. Han visade sig fullständigt behärska situationen; jfr 4. Adlerbeth Hor. sat. 95 (1814). Tribunerne beherrskade massan genom att tjena dess intressen. Svedelius Statsr. ansv. 61 (1856). Från den stund han uppträdde beherrskade han församlingen, och mötet fick i honom sin medelpunkt. Bremer G. verld. 1: 44 (1860). Du (Sorgbarn) som med sataniska trollkonster länge beherrskat .. min själ. Rydberg Sing. 98 (1865). Den klokaste kan ej beräkna allt, den mägtigaste ej beherrska alla händelser. Svedelius Norge 65 (1866). Det synes, såsom hade inre och yttre natursgåfvor gjort Görtz nära oemotståndlig i sättet att vinna, leda och beherrska menniskor. Beskow i SAH 43: 188 (1867). Förståndet .. beherskade känslan (hos drottning Elisabet af England). Pallin Nya t. 45 (1878); jfr a. Den osjelfständige Karl lät utan svårighet beherska sig af brodern (G. III), han böjde sig villigt både för maktens och snillets öfverlägsenhet. Odhner G. III 1: 58 (1885). jfr ÖDES-BEHÄRSKANDE. — särsk.
a) med afs. på (uttryck för) sinnesrörelser o. d.: vara l. göra sig till herre öfver, bemästra, tygla, kufva. Hon teg, men förmådde ej behärska sitt minspel. Behärska sin vrede. Beherrska din häftighet och framför allt ditt ansigte. Jolin Barnhusb. 39 (1849). Beherrska sina begär. Dalin (1850). Ur stånd att längre beherrska sin rörelse. Topelius Fält. 4: 538 (1864). Rydberg Vap. 213 (1891).
b) refl.: tillkämpa sig l. bevara väldet öfver sig själf, hålla sig lugn l. visa sig oberörd; tillbakahålla l. undertrycka sina känslor osv. l. hålla dem i tygeln. Han blir lätt ond och kan aldrig behärska sig. Clemens, hviskade biskopen, .. Beherrska dig .. — Min fader, jag vill försöka att vara lugn. Rydberg Ath. 391 (1859, 1866). Ingen kan öfva tukt öfver andra, som icke lärt att behärska sig själf. Wåhlin Skoltal 43 (c. 1870). Af naturen var .. (Arvid Horn) häftig och liflig, men i lifvets skola hade han lärt behärska sig. Läseb. f. folksk. 556 (1892). — jfr SJÄLF-BEHÄRSKANDE.
c) [jfr t. beherrscht] i p. pf. ss. adj.: som tillkämpat sig l. har (herra)välde öfver sig själf l. som vittnar om själfbehärskning; återhållen, sansad, lugn. Med ett mindre behärskadt spelsätt skulle slutscenen hafva verkat uppskakande. Det låg ett beherskadt drag i hans ansigte, som gjorde uttrycket litet stelt och otillgängligt. Tavaststjerna Inföd. 3 (1887). Alla hans rörelser voro beherskade, afmätta och fulla af manligt behag. Heidenstam End. 61 (1889). Han var stilla, beherskad, blef aldrig ond eller upprörd. Roos Str. 52 (1892). En skrift .. hållen i en föga beherskad ton. VL 1894, nr 129, s. 2. Författaren uppträder mer behärskadt och reserveradt. Wirsén i PT 1896, nr 236 A, s. 3. — jfr OBEHÄRSKAD.
d) (i sht i skriftspr.) med subj. som betecknar sakförhållande, omständighet, karakteristiskt drag, idé, tänkesätt, känsla, sinnesstämning, lynnesart o. d.
α) förhärska hos; hafva (l. få l. taga) öfverhand öfver; hafva väldet öfver; regera; bestämma, besjäla. Hat och hämndlystnad behärskade deras vanmäktige motståndare. Jag börjar tro, att högfärden likså väl som lättian gerna vil behärska de Nordiske kroppar. Dalin Arg. 2: 153 (1754). Det anstår en man, att icke låta beherrska sig af sitt lynne. De Geer Hjertkl. 38 (1841). Karl V .. beherrskades af en verklig byggnadsvurm. M. Wester enl. Kindblad (1867). — i p. pr. ss. adj. Kärleken .. blir det beherskande handlingsmotivet (hos den som fått en lefvande kristen tro). H. E. Larsson i Nord. tidskr. 1892, s. 251.
β) förhärska bland l. vara rådande inom (en krets af personer, ett område osv.); vara ett genomgående drag l. ett hufvuddrag hos, framträda i l. vid, genomgå, sätta (sin) prägel på, prägla; dominera (jfr 4). Leopold 6: 28 (1792). En lefvande gudsfruktan beherrskade tiden. Carlson Hist. 2: 28 (1856); jfr α. (Beckers) system beherskar ännu .. en stor del af den grammatiska literaturen. Claëson 1: 217 (1858). Det var samma frågor, som hade beherskat de tre senaste riksdagarne. Carlson Hist. 3: 106 (1874). Det sjutal, som beherskar den bibliska skapelsehistorien. E. H. Tegnér i UVTF 12: 101 (1875). Två stora blå ögon beherskade hela ansigtet. Lundegård Prins. 4 (1889).
e) [jfr t. den markt beherrschen] i sht handel. o. nat.-ekon. i uttr. behärska marknaden, hafva bestämmande inflytande öfver handeln (med vissa varor). De tänkte inköpa största delen af årets bomullsskörd för att behärska marknaden. Konkurrensen .. i sin skarpt utpräglade afsigt att utesluta medtäflare och, så vidt möjligt, ensam beherska marknaden. Uppf. b. 6: 561 (1875). Så länge handfliten kunde beherska marknaden. Forssell Stud. 2: 309 (1879, 1888).
3) vara (l. göra sig till) herre l. mästare öfver (ngt); i fråga om behandling af konstnärligt ämne l. språkligt material o. d.; äfv. allmännare: vara (fullständigt l. grundligt) hemma l. hemmastadd i (ngt). Rydqvist i SAH 25: 32 (1849). Det är .. fara värdt, att S. här dömde i en sak, som han alldeles icke beherskade. Sander i 3 SAH 10: 180 (1895). Förf(attaren) visar sig allt igenom godt behärska sitt ämne. PT 1896, nr 299, s. 3. Den som både känner sitt modersmål i grunden, och fullt behärskar det. Wulff Fr. hist. temp. 5 (1900).
4) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t., äfvensom fr. dominer] dominera; närmast i fråga om (strategisk) punkt med högt l. fritt l. fördelaktigt läge med hänsyn till möjligheten att från densamma bestryka l. öfverskåda omgifningen l. förhindra fientliga operationer inom densamma; äfv. (i sht i skriftspr.) allmännare: ega l. lämna utsikt öfver, höja l. resa sig öfver; öfverblicka. En höjd som beherrskar slätten. Lindfors (1815). Belägenheten är vacker och beherskar staden. Tegnér 6: 36 (1826; om Växiö biskopshus). Fästningen Elfsborg beherrskade utloppet af Göta elf. Fryxell Ber. 6: 14 (1833). Hufvudhären skulle beherrska Elben, ena sidohären Weser. Därs. 7: 141 (1838). Stora flottan, längst till höger, skulle beherrska den öppna sjön. Malmström Hist. 2: 366 (1863). Hvilka rymder beherrskar icke örnens skarpa öga ..? Aug. Quennerstedt i Teol. tidskr. 1869, s. 137. Den höjd, från hvilken man kan se eller bestryka frånsidan af en annan, säges beherska (dominera) denna. Fältbef. 4 (1881). Från höjdsträckningen .. öfverser och beherskar man fullkomligt hela den öppna och något lägre belägna terrängen. Nordensvan Mainfält. 104 (1894). En framryckning af danska hären .. emot Jönköping, som behärskade hela södra Sverige. Forssell G. II A. 9 (1894). — särsk.
a) (mindre br.) i p. pr. ss. adj.: dominerande. En beherrskande utsigt. Rydqvist Resa 299 (1838). Byn .. har ett ganska beherrskande läge. Oscar II i VittAH 25: 47 (1863, 1867). (Kyrkan) ligger på en behärskande höjd. Turistfören. resehandb. 1: 15 (1894).
b) skogsv. i p. pf. De behärskade träden eller underbeståndet komma .. (gm blädningen) i åtnjutande af mera ljus och luft. I. Eklund i Skogvakt. 1893, s. 19.
Spoiler title
Spoiler content