BEKLÄMNING bekläm4niŋ, i Sveal. äfv. 032 (beklä´mning Weste; bekl`ämmning Almqvist), r. l. f.; best. -en.
vbalsbst. till BEKLÄMMA. — särsk. till d. o. 2, konkretare: tryckande o. pinande oro, ängslan; mer l. mindre med tanke på den andningen försvårande känsla af tryck på l. hoppressning af bröstet som åtföljer (l. förorsakar) oron l. ängslan. Möller (1790). En hvälfd, mörk Bacchi sacristia, der beklämningen sjelf tycktes bo. Törneros Bref 1: 30 (1824). (Lena) erfor .. en viss beklämning vid åtankan af det öfverilade steg hon tagit. K. af Kullberg S. ber. I. 2: 72 (1847). Ynglingar, en sorgklädd skara, skrida / I stum beklämning. B. E. Malmström 6: 144 (1848). I den friska nattens sköt / Begynte hans beklämning vika. Strandberg 3: 220 (1854). Vi läsa med beklämning och rörelse om Carthagos förstöring. Claëson 2: 280 (1857). Den väldiga, skummande bergfloden, som .. fyller själen med en sublim beklämning. C. A. Kullberg i SAH 41: 87 (1866). Han kände en beklämning i sitt sinne / Som skulle black och bultar tyngt der inne. Strandberg 3: 134 (1868). Det väcker alltid en känsla af beklämning att se författare behandla just det pinsamma rigtigt con amore. Wirsén i PT 1888, nr 246 A, s. 3. — (mindre br.) med framhållande af det fysiska obehaget: (känsla af) plågsam(t) tryck l. tryckning l. hopsnörning. Lear (tror) att en knapp i hans lifrock vållar den beklämning, som endast härrör från hans hjertas sista arbete. Hagberg Shaksp. 11: 391 (1851). I alla fall åtföljes sjukdomen af stark beklämning af bröstet, så att den sjuke tid efter annan måste draga djupa inandningar. Hallin Hels. 2: 156 (1885). — jfr BRÖST-, HJÄRT-BEKLÄMNING.
