publicerad: 1903
BEKVÄM bekvä4m (bequä´m Weste), adj. -are ((†) superl. -esta (pl.) J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 25 (1628). -ste (sg. best. o. pl.) Gustaf II Adolf 56 (c. 1620), RARP 2: 111 (1634)). adv. -T; jfr BEKVÄMLIGEN.
Ordformer
(-em G. I:s reg. 2: 12 (1525: beqwemesth), 3: 202 (1526), Serenius (1741) m. fl. -äm Luk. 9: 62 (NT 1526) osv. — -emb A. Oxenstierna Skr. 2: 719 (1624), RARP 1: 5 (1626) m. fl. -ämb RARP 2: 114 (1634). — -mmt (n.) G. I:s reg. 3: 152 (1526). -mma, -mme (sg. best. o. pl.) G. I:s reg. 9: 37 (1534), Ebr. 6: 7 (Bib. 1541), Brenner Dikt. 1: 161 (1707, 1713) m. fl. -mmare (komp.) G. I:s reg. 4: 189 (1527), RARP 2: 30 (1633) m. fl.)
Anm. De språkprof från ä. tid under 1 som innehålla n. obest., skrifvet dels -dt, dels -t, kunna äfv. föras till BEKVÄMD.
Etymologi
[fsv. beqvämber, med anslutning till det liktydiga o. med ordets senare del identiska fsv. qvämber efter mnt. bequeme, bequame; jfr d. bekvem, holl. bekwaam, t. bequem, af fht. biquâmi; af prefixet bi-, se BE-, o. germ. adj. *kwǣmia af samma stam som KOMMA, v.; med afs. på bet. jfr BEKOMMA 2, 4, eng. become, passa, anstå, ags. gecwême, passande, got. gaqwimiþ, det anstår, lat. convenire, passa, anstå]
1) lämplig.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl. o. ä. t.] (†) om sak: lämplig, passande, tjänlig, läglig; med sbst. (l. pron.) utan prep.: lämplig l. passande för l. lämpad efter ngn l. ngt. Hwadt wiiss steedt och tiidt (dvs. på hvad sätt, ställe o. tid) thet beqwemesth skee maa. G. I:s reg. 2: 12 (1525). (Vinnläggen eder om) At thet (dvs. brefvet) i bequemer tiid Ær i Bræmen. Därs. 3: 202 (1526). At han forscriffuer (dvs. gm skrifvelser sammankallar) alle frælsismen paa en beqwem stadh och tiid. Därs. 220. Thet wij forskicka skulle någen aff wortt elskelige riikis råd ther heen, är oss ecke heller wäll bequämt. Därs. 8: 320 (1533). Doch må man förholle them (dvs. G. I:s barn) .. finske gedder och annen fiisk, som them icke bequem är. Därs. 13: 41 (1540). Thet landet .. är bequemdt til booscap. 4 Mos. 32: 4 (Bib. 1541; Luther: bequem). Iorden .. bär them bequemma örter, som henne bruka. Ebr. 6: 7 (Därs.; gr. εὔϑετον, Vulgata: opportunam, Luther: bequemes). Sådan svar som tijdzens lägenhett vore bequem. A. Oxenstierna Skr. 2: 67 (1612). Men så finner H(ans) F(urstliga) N(å)de därtill icke så bequema ordh, som des intention och hiärtelag rett och nogsamptt kone uthtydha. Därs. 1: 631 (1647). Ridderskapet .. sadhe sigh hafwa warit medh the andhre Ständers uthskått tillstädes i Tyske kyrkian, där att förnimma på ett beqwämare rum en förklaringh öfwer Regementhet. RARP 7: 76 (1660). Det (sv. språket) är beqvämt och liufligt til Skaldekonst och obunden Skrifart. Dalin Arg. 1: 297 (1733, 1754). Saltpeter-Jord .. Är den jord som är beqväm at uti sig generera saltpeter. Wallerius Min. 165 (1747). En god och beqväm Kyrkio-ordnings uprättande. Bælter Cerem. 124 (1760). De orter, som äro mindre beqväma för säd. Lagerbring Hist. 1: 10 (1778, 1784). Ett stycke hästeben, beqvämt till käppeknapp. Livin Kyrkost. 67 (1781). Barndomen är .. den beqvämaste tid för hjertats bildning till sann Gudsfruktan. Hagberg Pred. 2: 72 (1815); jfr 3. För afdunstningar är en athanor, applicerad till ett sandkapell, ofta rätt beqväm och nyttig. Berzelius Kemi 3: 173 (1818); jfr 3.
b) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl. o. ä. t.] (numera bl. arkaistiskt; se dock α) om person: lämplig l. passande l. duglig l. i stånd (till l. för ngt l. att göra ngt). Hoo som .. seer till baka, han är icke bequäm till gudz rike. Luk. 9: 62 (NT 1526; gr. εὔϑετος, Vulgata: aptus). Tackandes fadhrenom som oss haffuer beqwäma giordt ath deelactughe wara j arffdelen medh helghonen j liwset. Kol. 1: 12 (Därs.; gr. ἱκανώσαντι). Wijg och beqwem till alla ridderlige stycker. Gustaf II Adolf 77 (c. 1620). In till des Gudh will att Hennes Maij:tt af ållder och åhr beqwämb warder sielf att regera. RARP 2: 114 (1634). Han är beqväm til alt. Lind (1749). Han (dvs. J. III) är i mångfaldigt afseende beqvämare till kronan och riket (än E. XIV). Mellin Nov. 1: 357 (1830). I det själstillstånd, hvari han då befann sig, var han alls icke beqväm att föra en sådan tankegång så långt, att den för honom blef afgörande sanning. Lysander Faust 109 (1875). Bland Juvenalerna var flertalet, ehuru älskande sången, vida mer beqvämt att höra, än att göra musik. Wennerberg 2: LXXIV (1882). — särsk.
α) (fullt br., dock med en arkaistisk anstrykning) i förb. bekväm till l. för studier. Barn, som pröfwas till studier beqwäma wara. Emporagrius i KOF II. 2: 358 (c. 1655). De för studier mindre bekväma bland lärjungarna. Sv. tidskr. 1894, s. 522. jfr: Studiet af naturen .. gör (den studerande) .. mera bekväm för läkekonsten. Odenius Celsus 19 (1898).
β) (†) duglig (i ngt visst afs.); duktig, dugande. Genom sådane otidigh barmhertighet förskones ofta the bequemste och the schrifwas vth som för theras oduglighet skul lickwäl sedan sleppas måste. Gustaf II Adolf 56 (c. 1620). Lärde, beqwemme och förnuftelige (präst-)Män. P. Brahe i HSH 31: 430 (1638). Warda många beqwähma Inwånare .. ifrån sin Konst och Nähring vthslutne, och draga aff Landet. Risingh Kiöph. 99 (1669). Han är en beqvem, skickelig karl. Serenius (1741).
γ) (†) behörig, kompetent. Beqvem domare, Proper judge. Serenius (1741). Beqväm .. (i lagstil) Som äger de af lag föreskrifna egenskaper för någon laga handling. Dalin (1850). jfr: Hansa någon .. (dvs.) giöra honom fri och beqwäm til at wara uti it eller annat lag och skrå. Spegel Gl. 20 (1712).
2) (†; se dock slutet) i besittning af naturliga (fysiska) förutsättningar (för), disponerad (för); både om person o. sak. The som äre longhalsadhe, äre mykit bequemme til samme siwkdom. B. Olavi 42 b (1578). (Kristus) lärer, at alle menniskior icke äro beqwemme til at leffua obesmittat vthan Echtenskap. Ups. möt. H 3 a (1593); jfr 1 b. Många som der till (dvs. till stark skäggväxt) äro beqwemme. Rudbeck Atl. 3: 514 (1698). Icke alla orter äro lijka .. beqwäme til Jordbäfning. Hiärne 2 Anl. 155 (1706). — (i lagspr. fullt br.) i förb. bekväm till äktenskap; jfr 1 b.
3) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] som (vid användning l. bruk) ej förorsakar l. medför l. erbjuder svårigheter, fri från svårigheter; som ej är till besvär, som ej vållar besvär l. ansträngning; lätt (att använda l. tillämpa l. utföra), ss. adv. äfv.: (lätt o.) ledigt; som vid användning väcker känslor af välbehag, komfortabel, angenäm, behaglig; om sak (se dock b); jfr KOMMOD, adj. En bekväm soffa, (hvil)stol, dräkt, vagn, väg, trappa, våning. Ett lexikon i bekvämt format. Bekväma kommunikationer. Bekväma förbindelser med utlandet. Föra ett bekvämt lif. Ett bekvämt sätt att komma ifrån besvärliga plikter. En bekväm tro, lära, religion. Vägen är så bred, att två vagnar bekvämt kunna köra i bredd. At han måtte finna hoos them itt beqwemdt härberge. P. Erici 1: 46 b (1582); jfr 1 a. En beqwäm transitus eller öfwergång til de Philisteer. Rudbeckius Kon. reg. 200 (1615). Allmenne wägarne (skulle) vprydias, så at the wordo beqwämma at fahras, så wäl medh Wagn som medh Häst. Girs G. I 207 (c. 1630); jfr 1 a. Små, doch läsliga och beqwema Biblar. Swedberg Schibb. d 2 b (1716). Hos mig ni bor beqvämt. Remmer Theat. 1: 16 (1812, 1814). Det är beqvämt att .. uppdikta beskyllningar af sin motståndare för nöjet att sedermera kunna vederlägga dem. Tegnér 6: 406 (1818). Allt hvad som behöfdes för att .. göra resan beqväm. Stiernstolpe DQ 4: 213 (1819). Visserligen är denna lära beqväm för alla jordiskt sinnade. Hagberg Pred. 6: 89 (1820). Han .. slog sig ned i en beqväm hvilosoffa. Rydberg Ath. 126 (1859, 1866). (Rättstafningen) bör, såsom hvarje verktyg, vara i möjligaste mån beqväm (för skrifvande och läsande). J. A. Lundell i NF 14: 237 (1890). Han hade .. intagit den bekvämast möjliga plats i sin stol. Rydberg Vap. 131 (1891). (Gymnasistens kappa hade) ett så stort hål baktill, att jag bekvämt kunde krypa därigenom. De Geer Minnen 1: 16 (1892). Riddarne hade i Österlandet lärt att inrätta det bekvämt åt sig. A. Kempe i Läsn. f. folket 1902, s. 9. — särsk.
a) (†) i fråga om läge o. naturbeskaffenhet: lätt tillgänglig, väl belägen. Till handelen .. giöra Strömmerne, Sunden och insiöerne heele Storförstendömet Finland så beqwemt som något land skall wara. P. Brahe i HSH 31: 440 (1638); jfr 1 a. En lustigh (dvs. angenäm) och bequem strand hoos hafwet. Lex. Linc. (1640, under acta). Antium, en närbelägen och beqväm sjöstad. Kolmodin Liv. 1: 295 (1831). I följd af sitt läge är (Sthm) .. ej allenast en af de vackraste (städer) i Europa, utan äfven den beqvämaste för in- och utrikes skeppsfart. Palmblad Geogr. 86 (1835, 1851); jfr 1 a.
b) närmande sig 4: lätt l. behaglig att hafva att göra med l. att handskas med. Jag fann kreaturet allt för vildsint för att vara beqvämt på en marsch bland andra hästar. Lundgren Mål. 2: 148 (1872, 1874). En bekvämare konung än den svage Poniatowsky .. kunde Ryssland icke finna. Malmström Hist. 6: 13 (1877, 1901).
4) [jfr motsv. anv. i mnt. o. ä. t.] (†) som ej gör några svårigheter, tillmötesgående, medgörlig, foglig, mild; villig; om person. Som (planeten) Saturnus med sin bjstra upsyn skrämer, / Så bljdkar Jupiter och steller sig beqwämer. Spegel Guds verk 168 (1685). (Svea) är beqväm til alt, hvad båta kan des land. Nordenflycht Svea 8 (1746). Ringa dock hos dig sjelf, beqväm och ljuflig för andra, / Äst du din Makas frögd, hans skatt och yppersta ära. Dens. QT 1746—1747, s. 39. Gustaf stälde denna sak uti et eftertryckeligit tal, för menigheten, hvilken i förstone icke fants beqväm til bifall. Celsius G. I 234 (1746, 1792).
5) [jfr motsv. anv. i t.] som skyr besvär l. ansträngning l. svårigheter, maklig; jfr KOMMOD, adj. Han är mycket bekväm af sig och tycker inte om att bli besvärad. Lind (1749). Att dela tidens flärd och nöjen för beqväm, / .. Är han för vänskap varm. Remmer Theat. 1: 209 (1808, 1814). Han hade varit en hurtig och sadelfast herre, men blef med åren mera beqväm. Topelius Fält. 4: 91 (1864). Kyrkoherden var en kvick man, men bekväm af sig, och ville icke anstränga sig onödigtvis. Rydberg Vap. 92 (1891).
Spoiler title
Spoiler content