BEKVÄMHET bekvä4m~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 03~2, r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara bekväm. — Anm. Ss. sbst. till BEKVÄM (utom till BEKVÄM 5 ss. betecknande varaktig egenskap hos person) begagnas i allm. BEKVÄMLIGHET.
2) till BEKVÄM 3. Nyttan och beqvämheten af att vid undersökning af malmlagers mäktighet .. begagna sig af .. djupborrar. Tekn. tidskr. 1873, s. 268. En klostercell liten och arm / det var ej; långt snarare kunde man fråga, / hur verldslig beqvämhet och modernas plåga / dit in vågat sprida sitt snöda allarm. Scholander 2: 255 (1880).
3) till BEKVÄM 5: maklighet. Denna .. af liknöjdhet och beqvämhet .. understödda vandalism mot våra fäders grafvar. Holmberg Nordb. 301 (1852). Ofta händer .., då läraren går till Guds ords läsning .., att han i andlig klemighet och beqvämhet förväntar, att ordet straxt för honom skall upplåta sina friska lifskällor. Flensburg Kyrkl. tal 136 (1872). (Sergels) ande förföll till en viss bekvämhet. K. Warburg i Nord. tidskr. 1899, s. 125.
