BELACKA belak4a, i Sveal. äfv. 032 (bela´cka Weste; belàkka Almqvist), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ERSKA (Sv. o. t. handlex.(1851, 1872)); jfr BELACK,BELACKERI.
Etymologi
[sannol. af ett mnt. ord, motsv. holl. belakken; jfr ä. d. belakke samt eng. belack; se BE-o. LACKA i bet. klandra, förtala]
(numera i sht med ålderdomlig l. skämts. anstrykning) tala illa om, förtala, baktala, bakdanta; beljuga; smäda. Ath han skulle eder för oss .. belackadh. G. I:s reg. 4: 124(1527). L. Petri Kyrkoord. Föret. 16(1571). Thet .. kan .. lätteligen ske .., at en man, än ock för sina bästa gerningar, blifwer belackad, anklagad, förfölgd. Spegel Pass. 261(c. 1680). När en Konung aldrig lånar sina sanningen helgade öron til bakdanteri och andras belackande. Tessin Bref 2: 207(1754). Tag den beskedligt i försvar, som på sin rygg belackas. Liljestråle Fid. 1110(1772, 1797). Veckobladet Malagueta, hvilket .. bittert och smädefullt belackade ministrarnes personer. Palmblad Nov. 1: 77(1840). (I skogen) tala träden med sina tusende gröna tungor, utan att ljuga eller belacka med en enda. Palmær Eldbr. 189(1854). Det så mycket belackade allmänna vettet här i landet. Thomander Skr. 2: 499(1860). Klandra hvem du kan och vill, / Men om kungen du belackar, / Tiger jag ej längre still. Öman Lyr. bl. 2: 17(1868). — (mindre br.) En frånvarande Man blef illa belackad på et värdshus. Dalin Arg. 1: 332(1733, 1754).
Anm. I följ. cit. synes belacka betyda begabba, göra spe af samt utgöra ett, formellt till det ofvan behandlade ordet sig anslutande, på efterbildning af t. (l. holl.) belachen beroende, motstycke till BELE.Och är wäl een Lust wärd at see allehanda Foglar sittia omkring Ugglan fast nedan wedh Lijmstången, tå the henne tilkomma, och såsom belacka och Gäcka willia. Risingh Landb. 80(1671). jfr: Arridere alicui, le åt en, .. begabba en, försmäda, belacka en; ridere, deridere aliquem H(ar) S(amma) B(etydelse). Berglund Ench. 122(1763).
