BERÄNNA berän4a, i Sveal. äfv. 032 (berä´nna Weste: ber`änna Almqvist), v. -er, -rände, -ränt, -ränd. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[fsv. beränna, liksom d. berende af mnt. berennen, motsv. holl. o. t. berennen; se BE- II 1 anm. o. RÄNNA, v.]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] (numera bl. ngn gg i arkaiserande framställning) kringränna, kringhvärfva, innestänga; belägra; ansätta; jfr BELÄGGA 1 a. Svart G. I 15 (1561). Äre vij sedan rychte närmare staden, hafue och den på alle ortter berendt och belägradt. Oxenst. brefv. 1: 159 (1621). Witofsky .. hafver berenndt staden med 4,000 man. RP 1: 43 (1627). (Inge) kom oförwarandes på Swen bittida en morgon, berännde honom i huset, och stack elld i. Verelius Herv. 183 (1672). The Philisteer strax min faders hus berände. Kolmodin Qv.-sp. 1: 292 (1732). Derefter berändes Kockenhusen af 12,000 ryssar. Carlson Hist. 1: 197 (1855). — i bild. Vi äre runtomkring med Vee berända. Dahlstierna Vitt. 77 (1697).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) besätta l. spärra (en väg); jfr BELÄGGA 2 a. — särsk. i bild. A. Andreæ hos L. Petri Kyrkost. B 3 a (1587). Hwart skal han (dvs. den döende) sigh wända, medhan alle wäghar äre af dödzens krijgzfolck berende och besatte? Phrygius Likpred. öfv. Malin Rosengren A 3 a (1608). Dens. Föret. 18 (1620).
3) [jfr motsv. anv. i t.] (†) anfalla, falla in i (ett land). Begifwer nu eder på thenna Wägen, / In i Tyskland och (dvs. för att) thet berenna. Brasck Ty. kr. C 3 a (1649). (Filip af Macedonien) berände .. med plundring Eliernas land. Emanuelsson Polyb. 2: 138 (1834).
Särskild förbindelse:
BERÄNNA INNE. (†) kringränna, innestänga, innesluta. — i bild. Vppå thet the (dvs. orden i Mat. 12: 41) .. icke .. komma osz heem för wåra dör och berenna oss inne. L. Petri Kyrkost. 16 b (1566).
