SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1904  
BESATTHET besat4~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 03~2, r. l. f.; best. -en; pl. -er. sbst. till föreg.
1) till BESATT 1. ”Månadsraseriet”, en art af ”besatthet”. Holmberg Nordb. 565 (1854). Hippokrates .. (har) om sjelfva besattheten (morbus sacer) vågat påstå, att hon ”ingalunda är gudomligare, ingalunda mer demonisk än andra sjukdomar”. Rydberg Magi 47 (1865). N. Söderblom i SD(L) 1902, nr 124, s. 2. — särsk. till BESATT 1 b. Thorild 3: 115 (1791).
2) till BESATT 2: befängdhet, ”galenskap”, tokighet.
a) abstr. Dalin (1850). Kindblad (1867). — särsk. till BESATT 2 b. Atterbom Siare 4: 297 (1847). Sjelfva uppränningen (till romanen), hvilken i besatthet ansågs icke hafva sin like. Blanche Bild. 3: 87 (1864).
b) konkretare, om idé l. handling l. situation osv. som är mer l. mindre ”galen” l. tokig l. förvänd l. barock osv.; befängdhet, barockhet, absurditet. Almqvist Jaktsl. 82 (1832). En man hvilken naturen proppat så full med besattheter, att hans tapperhet är sammanknådad med dårskap och hans dårskap kryddad med förstånd. Hagberg Shaksp. 8: 116 (1849; eng. humours). Besatthet .. Besatt handling. Dalin (1850). Bekant är Hogarths titelblad till ett arbete i perspektivläran, på hvilket han framlägger en mängd besattheter. Bergström Litt. o. nat. 144 (1889).
Spoiler title