publicerad: 1904
BESINNA besin4a, i Sveal. äfv. 032 (besi´nna Weste; bes`inna Almqvist), v. -ade (pr. sg. -er Spegel Guds verk 30 (1685; i rim), Ps. 1695, 73: 8 (i rim), 211: 10 (i rim). ipf. sg. -sann Kolmodin Qv.-sp. 1: 577 (1732), 2: 6, 483 (1750), -sant Celsius E. XIV 75 (1774)). vbalsbst. -ANDE (se d. o.), -ELSE (†, G. I:s reg. 4: 139 (1527), 5: 89 (1528)), -ING (se d. o.).
Ordformer
(-sijnn- Luk. 15: 17 (NT 1526). -synn- G. I:s reg. 1: 161 (1523), RA 1: 196 (1533) m. fl. -syn- RA 1: 517 (1547))
I. tr.
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (†) förnimma, se, uppfatta, märka. På thet ath the skola medh öghon see, och doch likawäl icke besinnath. Mark. 4: 12 (NT 1526; gr. ἲδωσι, Vulg.: videant, Luther: erkennen). (Guds) ewugha krafft och gudhdom wardher beskodhat, när the besinnas vthi gerningana aff werldenes skapilse. Rom. 1: 20 (Därs.; gr. νοούμενα, Vulg.: intellecta, Luther: warnympt); jfr 2. O huru lustigh äro all hans werck, ändoch man som noghast kan besinna ena gnijsto ther aff. Syr. 42 (”43”): 23 (Bib. 1541).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt. o. holl.] (†) inse, förstå, fatta, finna. G. I:s reg. 2: 45 (1525). Genom trona besinnom wij ath werlden är fulboordhat genom gudz oord. Ebr. 11: 3 (NT 1526; öfv. 1883: förstå, gr. νοοῦμεν, Vulg.: intelligimus, Luther: mercken). Somblighe aff oss äre så oforstondige och oforfarne j scrifftenne at wij intit besinna kunne vtan vthlegning och forclaring. O. Petri 2 Post. 85 b (1530). Och besinnadhe tå Manasse, at Herren är Gudh. 2 Krön. 33: 13 (Bib. 1541; Sept.: ἒγνω, Vulg.: cognovit, Luther: erkannte). Efter H. K. M:tt .. väl besinner sin nährvaru i Sverige .. nödig vara. A. Oxenstierna Skr. 2: 244 (1615). Kanstu nu .. besinne, huru bedrägeligit och förderfweligit fremlingars wänskapp och umgänge måtte wara? A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 125 (c. 1669). Iris, en Herdinna, / Fann et litet vackert djur; / Men hon kunde ej besinna / Hvad det var för kreatur. Dalin Vitt. I. 2: 72 (1751). Skillnad se'n på förr och nu / Didrik fick besinna. Lenngren 310 (1797); jfr 1.
3) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl. o. ä. t.] (†) uttänka, utgrunda, tänka sig. At the ther wtinnan it godt raad besinna skulle. G. I:s reg. 1: 184 (1524). Ty Satanas tusend medhel haffuer them at bedragha, som the intet besinna kunne. P. Jonæ Likpred. öfv. P. Magni B 3 b (1605). Brenner Dikt. 2: 114 (1717).
4) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl. o. t.] betänka, öfverväga, taga i öfvervägande, tänka på, behjärta; i sht med afs. på ngt som det (för ens handlingssätt) är af vikt att ej förbise; numera i sht med obj. bestående af en bisats. Han besinnar inte, att han genom sitt oförsynta uppträdande skadar den sak han vill främja. Man bör besinna, hvilken risk man löper genom ett dylikt förfaringssätt. Besinna, huru fattiga och sjuka de äro. Besinner ok begrvnner thetta förscrifna grannelighe. G. I:s reg. 1: 50 (1523). J weten intit ey heller besinnen ath thz är oss bätre ath en man döör för folkit än ath alt folkit skulle förgås. Joh. 11: 50 (NT 1526; gr. διαλογίζεσϑε, Vulg.: cogitatis, Luther: bedenckt). Til theris (dvs. ärendenas) yterligare besinnilsse görss väl behoff att vij medt rijkesens rådt komme til samman. G. I:s reg. 5: 89 (1528). Ati (dvs. att I) besinne och betencke edert eyet beste j alle motte. Därs. 10: 14 (1535). När j wele besinne saken rätt. Därs. 17: 11 (1545). Här är .. Gudz stoore krafft til besinnendes. Därs. 18: 282 (1547). At jagh / Må besinna, achtning gifwa, / Huru all ting dagh från dagh, / Tager af. Ps. 1695, 270: 8; jfr Ps. 1819, 455: 8. Den, som besinnar huru en ständig obeständighet .. regerar i alla jordiska ting. Dalin Arg. 1: 123 (1733, 1754). Besinna hvad du gör. Sahlstedt (1773). Yngling, .. glöm ej att besinna / Din pligt emot ditt fosterland. Lidner 1: 247 (1788). Att jag / Besinnar hvad min frid tillhör. Wallin Vitt. 1: 141 (1822). Ingen besinnar och tror, att äfven den främmande mannen / Äger ett hjerta, der glädje och sorg kan väckas af andra. Runeberg 1: 124 (1832). Beträffande ferierna, så bör man besinna deras nödvändighet mindre för lärjungen än för läraren. Tegnér 4: 429 (1843). Ni besinnar icke, hvilken tid arbetet fordrar. Dalin (1850). Jag har så mycket att besinna. Runeberg 6: 35 (1862). Väl besinna kan mycket finna. Sv. ordspråksb. 94 (1865). En argumentation, som .. vore förtjänt att närmare besinnas. Nyblæus Forskn. I. 2: 412 (1875); jfr d. Han bad mig också besinna oberoendet och behaget af ämbetet. De Geer Minnen 1: 142 (1892). — särsk.
a) abs.: tänka efter, betänka. Det skämtet kan, / När jag besinnar rätt, min lycka göra. Franzén Skald. 3: 137 (1824). Strandberg 1: 196 (1857).
b) (mindre br.) i p. pr. i adjektivisk anv.: betänksam, eftertänksam, besinningsfull. Hvar besinnande läsare dömme, om det lönar mödan. Leopold i SAH 17: 28 (1824). Sedan strök han sig om munnen ett besinnande tag. Tavaststjerna Marin 15 (1890).
c) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
α) (numera föga br.) om sak: öfvervägd, öfvertänkt, väl planerad. På besinnade fulbordade wärk är ingen wändning. Schroderus Hoflefv. 50 (1629). Men det klappade re'n på hans läpp det besinnade talet. Runeberg 1: 130 (1832). — jfr OBESINNAD.
β) [jfr ä. holl. bezind, t. besonnen, ä. t. besinnt] (†) om person: besinningsfull, förståndig. Jag känner personer, som ifrån att ha varit nästan vilda under ungdomsåren, ha sednare blifvit lika besinnade och aktningsvärda som älskvärda. Bremer Pres. 270 (1834).
d) (numera föga br.) i tankarna l. minnet genomgå; betrakta, begrunda. Besinna medh migh then förgångne nat. Lex. Linc. (1640, under recognosco). Här til hafwe wij besinnat then förre Lagsens Tafla. Emporagrius Cat. E 4 a (1669). När den långa tid af dig besinnas, / hvad är äldst af hvad du mäktar minnas? Tegnér 3: 92 (1817). Att öfverallt utforska och besinna dessa idéer .. är att midt i förgängligheten betrakta det Eviga. Geijer I. 1: 3 (1818). Hvarje man och kvinna, / hvars saga vi läst och besinna. Heidenstam Vandr. 57 (1888).
5) (föga br.) filos. klart uppfatta, begripa (jfr II 2). Att vara klart medveten af en sak är att ”besinna” saken. Rein Psyk. II. 1: 248 (1891).
II. refl.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., nt. o. t.] (†) (åter) komma till sans l. besinning l. (klart) medvetande l. förnuft. Ey heller fånar (skola få kyrklig aflösning), så länge the intet kunna sig besinna. Kyrkol. 8: 3 (1686). En god stund gick förbi innan jag (i mitt sanslösa tillstånd) mig fulkommeligen besinna kunde. Humbla 13 (1740). Sin skrämsla kunde han så lätt ej öfvervinna, / Det höfdes många dar at få sig rätt besinna. Livin Kyrkost. 85 (1781).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (mindre br. utom filos.) (gm eftertanke) komma till klarhet. Archimedes efter långt efftertänckiande .. besinnade sigh i hast. Stiernhielm Arch. B 2 b (1644). Riktigt besinna sig gick ej så fort, / ty hjertat var kanske välment och stort, / men alltid blef slutligen fåfängan större. Heidenstam Vandr. 154 (1888). — särsk. filos. med prep. på (jfr 3, 4): i syfte att nå klarhet rikta sina tankar på l. tänka på, gm eftertanke (söka) komma till klarhet l. fullt medvetande om (ngt) (jfr I 5). Folkslagen äro bragta derhän att nödgas besinna sig på sig sjelfva, för att känna igen sig. Geijer I. 3: 398 (1817). Utvecklingen når hos menniskan den punkt, att hon i utöfningen af själsakterna besinnar sig på sig sjelf, vet sig föreställa, känna och vilja. Rein Psyk. II. 1: 133 (1891). Då en person intages af en häftig vrede eller förskräckelse, förlorar han förmågan att för ögonblicket besinna sig på en mängd af de föreställningar, som han annars tar hänsyn till. Larsson Psyk. 35 (1896).
3) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. t.] (numera föga br.) minnas; med prep. på (jfr 2, 4): komma att tänka på; dra sig till minnes, erinra sig, minnas. Livin Kyrkost. 108 (1781). Lindfors (1815). En sak har jag glömt, men besinnar mig nu. Braun Dikt. 1: 3 (1837). Om jag besinnar mig rätt, så skedde det för tio år sedan. Dalin (1850). Kindblad (1867).
4) [jfr motsv. anv. i d., nt. o. t.] tänka (närmare) efter, fundera; med prep. på (jfr 2, 3): tänka l. fundera på, öfvertänka, öfverväga. Hålt stilla mitt Förnuft; tig sachtelig besinna, / Hwad thetta wara må! Stiernhielm Embl. (1668). Sedan jag besinnat mig, blef jag annorledes til mods. Dalin Arg. 1: 214 (1733, 1754). Jag skall besinna mig derpå. Granberg Dram. 179 (1811). Jag skall besinna mig. Vi få talas vid ytterligare. Crusenstolpe Mor. 2: 135 (1840). (Julia) Besinnar sig en stund, med handen öfver ögonen. Runeberg 6: 91 (1862). Konungen .. bad honom närmare besinna sig på saken. Odhner G. III 1: 228 (1885). — särsk.
a) närmande sig 5: under tvekan l. villrådighet l. osäkerhet tänka l. fundera på l. öfverväga. Celsius G. I 239 (1746, 1792). Jag har så lite minne för namn, at jag inte sällan måste besinna mig på mit eget. Altén Efter bokst. 15 (1797). Under det vi besinne oss på svaret, så nalkar sig den tiden .. då ... Wallin 2 Pred. 3: 177 (1829). Konungen besinnade sig sedan någon tid på min utnämning. De Geer Minnen 1: 144 (1892).
b) (†) närmande sig bet.: hafva l. få i sinnet, vara l. blifva betänkt på. När sorge-tiden var til ända, besinnade sig Konungen, at träda uti det tredje giftet. Celsius G. I 723 (1753, 1792).
5) [jfr motsv. anv. i t.] tvekande dröja, tveka, betänka sig, draga i betänkande. Kan sig en mor besinna, / Att för sitt barn uppoffra sig? Lidner 1: 234 (1788). Stå ej längre och besinna dig. Cavallin (1875). Nå? — Jag ger dig ett uppdrag och du besinnar dig? Snoilsky Fitger Hexan 16 (1887). Fahlander besinnade sig icke länge utan satte ögonblickligen sin afdelning i marsch. Läseb. f. folksk. 577 (1892); jfr 4.
6) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nt., holl. o. t.] tänka sig för, betänka sig, samla sig till eftertanke (öfver sig själf), gå in i sig själf; taga sitt förnuft till fånga; komma till sig själf, komma till besinning. Raadhom wij eder .. athij (dvs. att I) en nw besynne eder sielffue och offwer giffuen thet obestondh j företagit haffue. G. I:s reg. 2: 237 (1525); jfr 7. Thå besijnnadhe han sigh sielff och sadhe, Huru monga mijns fadhers leghodrengier haffua brödh noogh, och iach förgåås her j hwngher. Luk. 15: 17 (NT 1526; gr. εἰς ἑαυτὸν δὲ ἐλϑών, Vulg.: in se autem reversus, Luther: da schlug er ynn sich). The besinna sigh j sitt hierta .. och vmwenda sigh. 1 Kon. 8: 47 (Bib. 1541). Handb. 1614, s. 50 b. (Gud) slår och rörer hennes (dvs. människans) hierta och samvete med sin förekommande nåd, at hon skal besinna sig. Nohrborg 570 (c. 1765). Besinna dig! jag ger dig betänkningstid. Eurén Cora 128 (1794). Besinnen er, innan I svaren! Tegnér 1: 190 (1820). Har du lefvat som en hedning borta från Gud .. så besinna dig! Böös Betr. 46 (1903). — i numera obr. förb. At förstå sanningen, och besinna sigh jfrå dieffuulsens snaro. 2 Tim. 2: 26 (Bib. 1541; gr. ἀνανήψωσιν, Vulg.: resipiscant, Luther: nuchtern zu werden); jfr: Jag (har) .. förmant och bedit .. at han ville .. besinna sig af syndasnaran. A. O. Rhyzelius Ant. 186 (1756). med prep. i: tänka sig för med afs. på (ngt). Hade Judarna gifwit tolamod rum, besinnat sig .. något i sakenne. Swedberg Sabb.-ro 1119 (1702, 1712). Livin Kyrkost. 98 (1781).
7) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (på grund af eftertanke) ändra tanke l. åsikt, komma på andra l. bättre tankar. G. I:s reg. 4: 355 (1527). Spegel Guds verk 74 (1685). Besinnar han sig, som emot Lagmans eller Rådstufvudom vädjadt, och vil ej sitt vad sedan fullfölja. RB 25: 24 (Lag 1734). Jag tänkte at komma hem till hösten, men jag har besinnat mig. Leopold i 2 Saml. 7: 39 (1783). Till en början hade Armfelt tänkt att trotsa denna godtyckliga befallning; men han besinnade sig och gaf vika. Ljunggren SAHist. 1: 287 (1886). — (†) i förb. besinna sig bättre, komma på bättre tankar; bättra sig. Han schulle besinna sigh bettre här effter, och icke begå någre fauter. RARP 2: 63 (1634). Lind (1749). jfr: När du nu .. besinnat dig på något bättre. Carlstedt Herodot 3: 31 (1833).
Särskild förbindelse:
BESINNA SIG PÅ. (†) till II 3: söka draga sig till minnes; tänka efter. Besinna dig på! Dalin (1850).
Spoiler title
Spoiler content