BESINNANDE besin4ande, i Sveal. äfv. 0302 (besi´nnande Weste; bes`innande Almqvist), n.; best. -et.
1) till BESINNA I 4, II 6: betänkande, öfvervägande, eftersinnande, eftertanke, öfverläggning. Han skulle föreslå stillestånd til vidare besinnande på ömse sidor. Celsius E. XIV 79 (1774). Således har man för blott 8 eller 10 ord antagit en särskilt stafningsgrund, utan besinnande, att språket har kanske hundrade af lika tvetydighet. Leopold i SAH 1: 23 (1801). Vid närmare besinnande fann man rådligast att ... Ljunggren SAHist. 1: 295 (1886). Med besinnande af så väl svårigheterna som den på arbetet nedlagda möda. Därs. 336. — (†) I besinnande, at jag genom min Guds tilhielp alt skal vtföra. Sahlstedt Hofart. 27 (1720).
2) till BESINNA II 5: betänkande, tvekan. Så snart han kom till strömmen, kastade han sig utan ringaste besinnande i densamma. Robinson Cr. 86 (1752, 1772). Efter något besinnande insteg han till venster. C. F. Dahlgren († 1844) enl. Kindblad (1867). — [jfr (draga i) BETÄNKANDE] (knappast br.) Någon gång äro folken på visst sätt att ursäkta, om de draga i besinnande att hänföra Fursteord till sina trosartiklar. Crusenstolpe 1720 45 (1837).
