BESKINA beʃi4na, i Sveal. äfv. 032, v. -skiner, -sken, -skeno, -skinit, -skint (Rel. cur. 11 (1682), Elgström 231 (1810)); se för öfr. SKINA. vbalsbst. -ANDE, -ING (knappast br., Schultze Ordb. 4266 (c. 1755)).
Etymologi
[liksom d. beskinne sannol. efter t. bescheinen; jfr got. biskeinan, holl. beschijnen, eng. beshine; se BE- o. SKINA]
1) (†) skina, lysa. Någre beskijnande Högder (på månen). Rel. cur. 11 (1682).
2) (i skriftspr., i sht i framställning af vitter art) skina på, kasta (sitt) sken på, sprida (sitt) sken öfver, belysa; jfr BEGLÄNSA. En Måna, klarare än Siälfue hög-himmels Månen som beskijn jorden. Stiernhielm Parn. 2: 6 (1651). Rydelius Vitt. 13 (1710). Det trognaste folk, som dagens fackla beskiner. Stagnelius 1: 4 (1817). Se, hvilket ljus beskiner berg och dalar! Ps. 1819, 167: 1. Emedan denna (jordens) omsvängning (kring sin axel) sker från vester åt öster, så beskines en östligt liggande ort förr af solen än en vestligare. Palmblad Geogr. 5 (1835, 1851). Månen besken ett ansigte, som ej var Sorgbarns. Rydberg Sing. 99 (1865; uppl. 1876: sken på). Den nästa morgonens sol besken / en ny och rörande afskedsscen. Andersson Mickel räf 172 (1900). — särsk.
a) i bild. Elgström 231 (1810). Ensam jag satt på min lyckas ruiner / Och synade lefvernets ödsliga fält. / Blekt är, som månen, det hopp dem beskiner. Wallin Vitt. 2: 110 (1821). Måhända skall .. dagens ljus beskina slutet af en bana, som hitintills dolts i ett ogenomträngligt mörker. Rydberg Frib. 423 (1857, 1866; uppl. 1877: skina på).
b) (†) med personsubj.: (med ngt) belysa. En förherrligad Gud, / Hvilken sitt allmagtstempel besken med himmelens fackla. Elgström 57 (1810).
