BESKITA beʃi4ta l. 032, v. -skiter, -sket, -sketo, -skitit, -skiten; se för öfr. SKITA. vbalsbst. -ANDE; -ARE (Schultze Ordb. 4293(c. 1755; i bet. 2)).
Etymologi
[efter mnt. beschiten; jfr d. beskide, holl. beschijten, t. bescheissen, eng. beshit(e) samt sv. dial. beskeden, p. adj. (Rietz 588); se BE-o. SKITA]
1) [jfr motsv. anv. i d., holl., mnt., t. o. eng. samt sv. dial. beskeden] (numera knappast br.) vulg. träcka på l. i, förorena med exkrementer; jfr BETRÄCKA. Bång (dvs. rädd) war Brun (dvs. björnen) och besket sin Byxe. Fosz 60(1621). Lex. Linc.(1640; under concaco). Intet wiste Käringen rättare, än hon skulle hafwa beskitit Sängen. Lindner 88(1641). Och när tu gick aff Staden vth, / Tå beskest tu hwar endest Knuut. Bedlegr. 19(1647). Serenius(1741). Lind(1749).
2) [jfr motsv. anv. i mnt., holl. o. t.] (†) bedraga (på ett smutsigt l. skamligt sätt). Fosz 219, 510(1621). Schultze Ordb. 4293(c. 1755).
