BESLUTSAMHET beslɯ4tsam~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2, r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) att vara beslutsam. Han förenade klokhet med beslutsamhet. Deleen (1807; under resoluteness o. resolvedness). Danskarne ha ingen beslutsamhet, och allt stannar förmodligen vid demonstrationer. Tegnér 5: 57 (1809). Fast beslutsamhet hade sammanpressat läpparne. Bremer Grann. 2: 106 (1837). (Myro) kunde icke tilltro en varelse af sitt kön tillräcklig beslutsamhet att frivilligt störta sig i .. Hades. Rydberg Ath. 437 (1859, 1866; uppl. 1876: mod). Hans väsen bar pregeln af lugn beslutsamhet. Därs. 467. Motpartiet handlade med djerf beslutsamhet. Carlson Hist. 3: 127 (1874). Ansigtet, skarpt markeradt, uttalade mod och beslutsamhet. De Geer i 3 SAH 1: 115 (1886). — jfr OBESLUTSAMHET.
