BESPEGLA bespe4gla, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE.
Etymologi
[liksom ä. d. bespejle (sig) efter t. (sich) bespiegeln; jfr holl. bespiegelen; se BE- o. SPEGLA]
1) [jfr motsv. anv. i ä. holl.] (†) se (ngn l. ngt) i en spegel l. ss. i en spegel; se afspeglad (mot l. i). Vid källan allt är tyst: knappt rör sig minsta myra, / När mot dess klara djup Timanthes, i sin yra, / Bespeglar månans klot. Bellman 4: 74 (1782). — i bild, närmande sig bet.: beskåda, betrakta. Therföre schal man .. hafwa them (dvs. Guds moder o. andra helgon) för en spegel, ther wij bespägla hans barmhertugheet wti, som han haffwer giordt medh them. O. Petri Men. fall K 2 a (1526). Brenner Dikt. 1: 3 (1703, 1713).
2) (föga br.) afspegla; gm spegling l. liksom en spegel återgifva bilden af (ngn l. ngt). Greta smårodnade; men uppslog ögat med hela sin blåa himmel. Magistern stod deri fullkomligen bespeglad. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 37 (1832). En vik bespeglar den tjusande nejd. Därs. 2: 179 (1842). De smala ljusen i den hvita salen / bespeglas af panelens gyllne list. Österling Offerkr. 82 (1905).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d., holl. o. t.] (numera mindre br.) refl.: spegla sig; särsk. mer l. mindre bildl.; i sht med bibegrepp af fåfänga. När wij oss flijteligen wthi thenne Spegel bespegle. Schroderus Men. speg. A 3 a (1622). Ty när Lucifer war aff Gudi skapat til en mächta skön Ängel ... Tå hafwer han bespeglat sig vti sina höga gåfwor, ewen såsom en Påfogel högmodas vthaff sina fiädrar. Muræus 1: 269 (1648). Du skal .. icke bespegla dig något deri (dvs. i ditt eget goda), eller derföre tycka dig något vara. Nohrborg 497 (c. 1765). Atterbom Siare 4: 140 (1847).
