BESTÖRTA, v. -er (Gyllenborg Andr. O 2 a (1723: -es, pass.)), -störte, -stört. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.).
Etymologi
[sannol. efter t. bestürzen, motsv. nt. bestörten, bestürten, holl. bestorten; se BE- o. STÖRTA. Bet. I o. II hafva lånats oberoende af hvarandra. Lånet af bet. II torde hafva föranledts af de på äldre lån beroende BESTÖRTAD o. BESTÖRT]
(†) — Anm. Att ordet var föga kändt i Sv. redan under senare hälften af 1700-talet framgår däraf, att Botin Sv. spr. 142 (1777) upptager BESTÖRT bland ”Participia eller ord af sådan natur, hvilkas Verba äro förlorade”.
I. [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t.] störta l. falla ned öfver l. på l. i (ngt); fylla. Grufwan .. är uppfylt af dee åthskillige fall, hwilcke sigh då och då tilldragit hafwa och bestört månge wackra rum. HSH 40: 53 (1662).
II. [bet. är sannol. på tyskt område utvecklad ur I, eg.: gm att plötsligt falla öfver ngn öfverraska l. förskräcka honom; jfr liknande bet.-öfvergång hos t. auffallen; enligt en annan uppfattning har denna anv. utvecklats ur den i holl. o. t. förek. bet.: stjälpa l. ösa ngt öfver ngn (jfr Paul D. wb.)] i fråga om häpnad l. öfverraskning.
1) [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t.] tr.: göra (ngn) häpen l. bestört l. bekymrad; konsternera; jfr BESTÖRT a, BESTÖRTAD 1, BESTÖRTNING a. Jag tilstår, at mig en sådan anmodan (dvs. att ej kapitulera) ei ringa bestörte. M. Stenbock (1716) hos Loenbom Anecd. 2: 238. Serenius (1741). Sorgeposten om wår k. konungs (dvs. K. XII:s) fall och död, then oss så mycket mer bestörte och qvalde, som vi moste hålla honom dold. Rhyzelius Ant. 98 (c. 1750). Bestörtande motgång. Porthan Bref t. Calonius 256 (1796).
2) [jfr FÖRFÄRAS, FÖRSKRÄCKAS o. d. samt t. bestürzen i intr. anv.] bestörtas ss. dep.: blifva häpen l. förskräckt l. bekymrad. Hvad, I bestörtes, Printz jag säger, bort, Er koos. Gyllenborg Andr. O 2 a (1723).
