BESVIMMA l. BESVIMA (besvi´mma Weste; besv`imma Almqvist), v. -ade (-svijmde Fosz 101(1621; rimmande med rymde)); se för öfr. SVIMMA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -SVIMNING (se d. o.).
[fsv. besvima, liksom d. besvime efter mnt. beswimen; jfr mnl. beswimen, holl. bezwijmen (o. bezwijmelen), ä. t. beschweimen (o. beschwiemen); se BE-o. SVIMMA. Formen -swema är sannol. dialektisk]
(†)
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., mnl., holl. o. ä. t.] svimma, afsvimma, dåna, falla i vanmakt; äfv.: få svindel. Tå bleknadhe Drotningen, och seegh nedher beswijmandes. St. af Est. 3: 10(Bib. 1541; öfv. 1793: föll i svimning). Graffuer .. så diwpe, at then som thär nedher sågh, moste beswijma. Lælius Res. 2: 11(1588, 1595). Att han strax föll nider och besuimmade, och lågh lijka som han hade waritt döder. Växiö rådstur. prot. 1625, s. 189. Som offta beswimmar och dånar. Lex. Linc.(1640; under syntecticus). Jag strax besvimade, och ned til golfvet föll. Kolmodin Qv.-sp. 1: 120(1732). (Hon) låg halft besvimmad i mina armar. Stiernstolpe DQ 2: 351(1818). Almqvist(1844; betecknadt ss. föga br.). Meurman(1846).
2) [jfr motsv. anv. i mnl. samt holl. bezwijmelen] komma (ngn) att svimma. Ting, som ej utdunsta, blotta ord och tal kunna omedelbart ej angripa känne-strängarne (dvs. nerverna), .. besvima, reta mage-nerverne, göra kräkning, o. s. v. O. af Acrel Præs. i VetA 1750, s. 13.
Särskild förbindelse:
BESVIMMA BORT. [jfr d. besvime hen samt DÅNA BORT] (†) svimma af; jfr BORTSVIMMAD. (Hon) Föll .. på iorden nidh, / Beswimmade bort så iemmerligh. Asteropherus 48(1609).
