BESVÅRA, v. -ade; sup. äfv. -svårt (G. I:s reg. 4: 100(1527)). vbalsbst. -ING (se d. o.), -NING (se d. o.).
Etymologi
[efter mnt. besweren, beswaren (se BESVÄRA, v.1); jfr ä. d. besvare, holl. bezwaren samt y. fsv. besvarning. Anm. Formen besvåra (-ing, -ning) vid sidan af (det i fsv. tidigare uppvisade) besvära torde bero dels därpå, att formen utgått från en form utan omljud i det långifvande språket, dels på anslutning till SVÅR.Den tyckes hafva varit vanlig under 1500-talet, i sht under dess förra hälft, men undanträngdes sedan af sidoformen besvära, sannol. i följd af inflytande från t. beschweren]
(†)
1) = BESVÄRA, v.1 I 1 b.Then som är wäl widh sin sinne, och medh ingen ting beswårat eller hindrat, ther han medh kan oskickeligh wara till thz gudh biudher, ee huadh ther är aff dryck maat eller annat. Förspr. t. NT 1526, s. 5 a.
a) refl.: betunga sig l. sitt samvete (med ngt). (De) beswåre sich ey mz annars synder. O. Petri Klost. F 4 b(1528).
b) framställa (ngt) ss. värre än (det) är, tyda till det värsta; jfr BESVÄRA, v.1 I 2 d.Hade j wel saa godt raadth tiil ath wrsaka wore gerninghar som j them beswaaren. G. I:s reg. 2: 96(1525).
3) = BESVÄRA, v.1 I 3. Epther j dandhemenn æren nogh beswaaredhe ther föruthann, skone wij eder ther wthinnan tagandis ther tiil noghen hielp aff stædherna. G. I:s reg. 3: 21(1526). — särsk. = BESVÄRA, v.1 I 3 a.G. I:s reg. 4: 100(1527). The som hws haffua til at vthleya, at the fattigha hwsarma medh husalegho icke för mykit beswåra. P. Erici 5: 69 a(1582).
4) = BESVÄRA, v.1 II 2. (Vi) haffue loffuadt tig att tu .. skulle bliffue vtaff mett then befalning .. epter thet att tu haffwer kendt tig therutinnan wara beswåratt. G. I:s reg. 7: 124(1530).
5) i pass. = BESVÄRA, v.1 III 1. Ath j (J. af Hoya) icke wele beswåras med idhert örligx skip personliga formelte rikis dagh besörkia. G. I:s reg. 8: 83(1532).
