SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1906  
BETA be3ta2 (be`ta Weste), sbst.2, r. l. f. ((†) m. Wallenius Project A 7 a (1682)); best. -an;
BETE, sbst.6, m., BET, sbst.4, m. (l. f.?); best. -en (L. Petri Oec. 46 (1559), Tiällman Gr. 174 (1696) m. fl.). (†);
pl. -or (Rudbeck Atl. 2: 245 (1689) osv.) ((†) pl. -ar Ordspr. 23: 8 (Bib. 1541), Höpken 2: 219 (1756) m. fl. -er Hambræus Erasmus B 10 a (1620), Rosenfeldt Vitt. 162 (c. 1700) m. fl.)
Ordformer
(-a (ss. nom.) Grubb 44 (1665) osv. -e Ordspr. 17: 1 (1536), Serenius (1757; under shoulder) m. fl. bet Schroderus Hoflefv. 120 (1629: beet), Kulturh. meddel. 3: 72 (i handl. fr. 1706: beth). bitt- Ordspr. 17: 1 (1536: bitte). bett- Helsingius (1587: bette), Schroderus Osiander 2: 720 (1635: betta), Livin Kyrk. 22 (1781: betta), N. L. Sjöberg Skald. 84 (1796, 1820: betta) m. fl. bet- Var. rer. 28 (1538: bete) osv.; beet- Lælius Jungf. A 6 b (1591: beeta), Växiö domk. akt. 1686, nr 63 (i ssgn brödz beeta) m. fl. bätt- Rudbeck Atl. 2: 245 (1689: Bättor). bät- P. Erici Musæus 3: 127 b (1582: bätar), Rothovius Likpr. ö. Birckholtz D 2 b (1664: i ssgn brödzbäta), Columbus Ordesk. 4 (1678: bätarne))
Etymologi
[fsv. biti, stambesläktadt med BITA; jfr sv. dial. bete, nor. bite, isl. biti, nt. bäten, holl. beet, bete, t. bissen, feng. bita, eng. bit. Olikheterna i den nsv. stamvokalens kvalitet o. kvantitet torde bero på olika utveckling i olika trakter (jfr t. ex. B. Hesselman i Nord. stud. 375 (1904) o. i Språk o. stil 1906, s. 62, Kock Sv. ljudh. 1: 29 (1906)). Formen bet(t)a är urspr. oblik kasus till bet(t)e. Formen bet kan bero på inflytande från BIT l. vara nybildad till pl. betar)]
(numera mindre br. utom i b γ β'; jfr Rydqvist SSL 2: 194 (1857)) — jfr MINNES-, RET-BETA samt LOCKBETE.
a) i eg. anv.: afbitet stycke af födoämnen o. d., tugga, munsbit. Buccea .. bete. Var. rer. 28 (1538). Tina betar som tu ätet haffuer moste tu vthspyy. Ordspr. 23: 8 (Bib. 1541). Thet är wisseligha mykit taghit vthi enom beta. P. Erici Musæus 3: 72 a (1582). Hela betterna at hasteligen inslwka hörer Storckar och slösare till. Hambræus Erasmus B 10 a (1620). För Adams betta skäncks tig (dvs. Kristus på korset) galla / Mig törstar ock til tig, til tig. Österling Lärops. 69 (1724, 1727). Då tuggningen är slutad och födoämnena, förenade på tungans rygg till en liten massa, kallad beta eller tugga, passerat genom de främre gombågarne, närma de bakre bågarnes kanter sig hastigt inåt intill hvarandra. Thorell Zool. 1: 50 (1860). — särsk.
α) [jfr fsv. biti biwdher ä annan in] i ordspr. beta lockar l. bjuder beta, aptiten kommer medan man äter. Betha biuder betha. Grubb 44 (1665). Serenius (1734; under shoulder). Matlusten är väl bästa kocken; men så hafva dock gode Mästare nog å daga lagt, at betta låckar betta, när maten är väl lagad. Dalin Vitt. 5: 104 (c. 1753).
β) [jfr nt. jemand den bäten vör't muul wegstriken, t. er nahm mir den bissen aus dem munde, lat. eripere bolum e faucibus] (†) bildl. i uttr. taga ngn betan ur (l. ifrån) munnen l. taga betan ur (l. ifrån) munnen på ngn, taga ifrån ngn hvad honom tillkommer, i sht taga ifrån ngn hans lefvebröd (jfr c), taga brödet ur munnen på ngn. Taga betan vthur munnen. Lex. Linc. (1640; under bolus). Han tog betan vhr munnen på mig .. (dvs.) Han togh tiänsten ifrån migh aff hwilken iagh hade mitt bröd och bärgning. Törning 60 (1677). Thet fant sig en annor, som .. traktade .. at taga mig betan, som man plägar tala, ifrån munnen (gm att söka draga berättarens fästmö från honom). Humbla 476 (1740).
b) (mindre) stycke af födoämne(n) o. d. (utan att detta är uppkommet gm afbitande), bit (mat), munsbit. Bätre är en torr bitte ther man med läter sich nöya, än itt hws fult aff slactning med kijff. Ordspr. 17: 1 (1536). (Den fattige mannens får) ååt aff hans beta, och drack aff hans drickekaar. 2 Sam. 12: 3 (Bib. 1541; Luther: es ass von seinem Bissen). Han kastar sitt haghel såsom betar. Ps. 147: 17 (Bib. 1541; Luther: er wirfft seine Schlossen wie bissen, Vulg. mittit crystallum suam sicut buccellas). Bette .. fragmen panis. Helsingius (1587). Af alt .. som the (dvs. lapparna) förtära på den dagen (dvs. på julaftonen), samka the till samman een lijten beeta, .. huilka afdelte och försambladhe beetar the läggia i een näfwer Skieppa. S. Rheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 27. Desza Bättor som dhe samblat hafwa. Rudbeck Atl. 2: 245 (1689). Håkon åt några betar. Peringskiöld Hkr. 1: 146 (1697). Man skal skära skårpan af färska rågbröds skifvor, och taga allenast thet blöta, skära thet i små betar vti en kanna gammalt öhl (för att bota kvarka). Broocman Hush. 3: 29 (1736). Om en gosse och flicka äta af samma beta, blifva de kära i hvarandra. Rääf Ydre 1: 102 (1856). — jfr LÄCKER-BETA. — särsk.
α) [jfr nt. en bäten brod, holl. eene bete broods, t. ein bissen brot(s)] i uttr. en beta bröd, en bit bröd, o. d. (Elias) sadhe, Bär migh ock en beta brödh medh. 1 Kon. 17: 11 (Bib. 1541). En liten beth Rågbröd. Kulturh. meddel. 3: 72 (i handl. fr. 1706). En beta torrt bröd, och et skedblad klart vatten, äro för et nögdt sinne et rågadt bord. Tessin Bref 2: 101 (1754). I mitt hus finns ej en beta bröd. Franzén Skald. 4: 388 (1832). Aldrig fick han (dvs. den fattige vallpojken) så mycket som ett skapandes grand, utom en ringa beta bröd, morgon och afton. Sv. folks. 96 (1844). — i utvidgad anv.: litet mat, litet föda, äfv.: ett ringa lefvebröd (jfr c). Thet är honom (dvs. djäfvulen) ledt, at en Menniskia skal hafwa en beta Brödh aff Gudh och then i Fredh äta. Rudbeckius Luther Cat. 193 (1667). Ej nöjd att kasta dit (dvs. till den tryckta dygd) en mistlig beta bröd, / Hans hjerta går i hjelp så vidt som hennes nöd. Bergklint Vitt. 59 (1774). Sitt ned, till godo håll en liten beta mat. Livin Kyrk. 30 (1781). Folket bland ”de djupa leder”, .. / där mannen sommar liksom vinter / får slafva för en beta bröd. Geijerstam Sat. 8 (1892). — jfr BRÖD-, MAT-BETA.
β) [jfr t. einem die bissen in den mund zählen, holl. zonder dat een gierig oog de beeten in den mond telt] (†) i uttr. räkna betarna i munnen på ngn, räkna bitarna i munnen på ngn. Om barnen somligstaans i Swerje krypa på ugn, när främmande kommer, där de titta fram ok räkna bätarne i munn på den ätande, sku di alti' så göra? Columbus Ordesk. 4 (1678).
γ) i uttr. efter den betan o. d.
α') i eg. anv. När han (dvs. Jesus) hadhe doppat brödhit, gaff han thet Jude Simonis Ischariothe, Och effter then betan foor dieffwulen in vthi honom. Joh. 13: 27 (NT 1526; Luther: nach dem bissen, Vulg.: post buccellam, gr. μετὰ τὸ ψωμίον). [anslutande sig till Joh. 13: 27] (Han) tager maat i munnen, och önskar att sattan effter then bettan måtte fahra uthj honom. Växiö domk. akt. 1683, nr 239.
β') [utgående från Joh. 13: 27 (se under α')] (fullt br.) i oeg. anv. (jfr C. Collin i Fr. filol. fören. i Lund 3: 260 (1906)): efter den (förargliga l. ledsamma) händelsen, efter den (svåra) stunden, sedan han (de osv.) fått den minnesbetan, därefter. Ock efter den betan, kom jag i dag ej af min stol. J. G. Oxenstierna Dagb. 42 (1769). Journalisterna (hafva) förfärligt skadat sin sak genom tryckningen af de där tvänne brefven. Du tror ej, hvad allmänna opinionen blifvit emot dem efter den betan. L. Hammarsköld (1810) i Bref rör. N. Skol. hist. 57. Allt ifrån den betan (dvs. sedan mannen blifvit utnämnd till vice konsul) lät fru konsulinnan .. hvem som ville salta makrill och göra kaviar. Carlén Bull. 1: 32 (1847, 1971). Några (uppviglare) afrättades på stället, andra efter förnyad ransakning. Nu märkte Dalkarlarne, att de funnit sin öfverman, och höllo sig efter den betan stilla. Odhner Lärob. 121 (1869, 1886). Otto drog dem (dvs. magyarerna) till mötes och slog dem .. så grundligt, att enligt ungerska sägner endast två af dem återsågo hemlandet. Efter den betan läto ungrarne sina grannar vara i fred. Pallin Medelt. hist. 36 (1884, 1890). Det var Almqvists mening att inträda i dess (dvs. tidningen Frejas) redaktion, men däraf blef efter denna beta (dvs. efter Snellmans angrepp på Almqvist i den nämnda tidskriften) intet. Sylwan Sv. lit. 50 (1903). Anm. Samma bet. som i detta uttr., alltså: (svår) händelse, minnesbeta, har ordet sannol. i följ. språkprof: Kocken begötn (dvs. begöt honom, näml. hunden som stulit kött) medh watnet heta, / Thet war honom en Santfältens (dvs. Sankt Valentins, här användt ss. svordom, ungefär: fördömd, satans) beta. Fosz 569 (1621). Dock torde man här äfv. kunna tänka på BETA, sbst.1 b.
δ) [jfr nt. nig en bäten, holl. niet een beet] (†) i förb. med negation i mer l. mindre förbleknad anv.: (icke det) ringaste, (icke en) smul, ”(icke ett) dugg”; i sht i förb. icke smaka en beta, icke smaka en bit, icke smaka ngnting, icke hafva betan i huset l. hemma l. i munnen, icke hafva en smul att äta. Aff Höns iagh ingen beta finner här. Fosz 126 (1621). The skulle .. tacka Gudh, att the lijkväll sittia i roo, ther Förstar, Greffvar, höge och låghe i Tyskland intett haffva beetan i munnen. RP 7: 165 (1638). Uthfattigh så att han haar hwarken beetan i hiusset (väl felaktigt för huset) el(le)r fyrcken. Växiö domk. akt. 1689, nr 240. Om ja icke hae en Beta hemma, / Så haar än då Gud gett mäg en Qwinna, / Som har en sådan fager Skapelun. Tidfördrijf A 1 b (c. 1695). Jag ger dig min (hand) .., / At icke ta en blund och ingen betta smaka, / Förr än du tagit in Brynildas Brude-Säng. Dalin Vitt. II. 5: 149 (1738). Man bjuder honom (dvs. hunden) bröd, han smakar ingen betta. Livin Kyrk. 22 (1781).
ε) (†) i förb. äta sin (min osv.) beta (ngn gg äfv. sina osv. betar), äta sina (fattiga) bitar, njuta sin beskärda del. Fast skaldens hjerta är för högt för blanker mull / Är han dock riker nog, när som han är förnöjder, / Tå äter'n betan sin med många flera frögder / Än Harpagon, som har så många tunnor gull. J. G. Hallman Vitt. 187 (1735). Nej, tack Mästare! sade det lilla snygga Djuret (dvs. hermelinen): här äro kattor och hundar, jag älskar äta mina betar i ro. Tessin Bref 1: 25 (1751). Cederborgh OT 4: 5 (1818).
c) (†) det hvaraf ngn har att lefva, lifsuppehälle, (torftig l. tarflig l. mager) utkomst; i sht i pl. Thett är iu for öghonen (: effther thet bethen är wordin någhot lithet skarpare och snäffre, än almenth waant är:), att inghen nu finnes meer, som .. will holla sitt barnn till Schola och låtha komma till kyrkiotienesten. L. Petri Oec. 46 (1559). Therföre skolen j medh rätto intet förtryta, om werlden giffuer idher små bätar. P. Erici Musæus 3: 127 b (1582). Herren .. skal idher på bwksens wägna wäl smala betar giffua, nemligha, brödh vthi bedröffuelse och watn vthi ångest. Balck Musæus Cat. N n 8 a (1596) [jfr nt. smalle bäten, t. schmale bissen]. (Advokater söka) genom orättfärdighe saker theras beeta och födho. Fosz 389 (1621). Öfverflödige håfförtäringar göra för en fattig bonde och dess hungroga barn deras bettar smärre och deras uselhet större. Höpken 2: 219 (1756).
d) (†) i allmänhet, utan syftning på ngt ätbart: bit, stycke. (Kejsar Licinius' befallningsmän) läto sönderhacka någre (kristna) vthi små Bettar, och sedhan kasta them vthi Siön för Fiskarna. Schroderus Osiander 1: 267 (1635). En lijten beta bly. Lucidor Hel. Ii 2 a (1673). Iag tror, där man hade alla bettar, som de (dvs. munkarna) skänckia bort af Noæ Ark, skulle man kunna byggia een heel Stadh. Rudbeck Atl. 4: 25 (1702). I en odräglig hetta. / Där icke var af ijs den allra minsta betta. / Mitt uti Sommarn, tänk! Allzingen betta ijs. Düben Boileau Sat. 17 (1722). Så snart hon ögat ned på speglens bettar vände, / Såg hon sin näsa stå på lur i femti håll. Dalin Vitt. II. 6: 62 (1736). — bildl. Thetta heter at sälja en ringa Betta aff then Christelige Frijheten .. för een stoor summa Penningar. Schroderus Osiander 2: 720 (1635).
Spoiler title
Spoiler content