SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1906  
BETA be3ta2 (be`ta Weste), v.2 -ade (Spegel Guds verk 96 (1685) osv.) ((†) pr. -er Höga v. 2: 16 (Bib. 1541), Tiburtius Præs. i VetA 1761, s. 17 (: -es, pass.) m. fl.; imper. beet Höga v. 1: 8 (Bib. 1541); ipf. bette Kolmodin Qv.-sp. 1: 481 (1732), Öman Milton 339 (1862) m. fl., beette 1 Mos. 30: 36 (Bib. 1541); sup. bett Adlerbeth Poet. 1: 150 (1797, 1802); p. pf. better Lex. Linc. (1640; under pastus)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749; under weidung)), -NING (se BETNING, sbst.1).
Etymologi
[fsv. beta, motsv. ä. d. bede, isl. beita, holl. beeten, eng. bait; se för öfr. etym. afd. under BETA, v.1]
om (växtätande) djurs förtärande af foder, i sht af växande gräs l. andra växter; jfr BET, sbst.2, BETE, sbst.1 — jfr AF-, BORT-, UPP-BETA.
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. isl.] (numera mindre br.) med personsubj. o. obj. som betecknar mark l. fält o. d.: använda (viss mark) till bete (se BETE, sbst.1) åt sin boskap o. d. Byalaget betar den här utmarken gemensamt. Sedhan måge the .. hans ängiar .. medh muhlbete beeta och eij slåå. Lagförsl. 357 (c. 1606; ÖgL B 16: siþan mughu þer .. hans ængia .. mæþ mula bet beta ok egh sla). — särsk. (föga br.) i uttr. beta en äng o. d. med boskap o. d., låta boskap förtära gräset o. d. eller låta boskap gå vall på en äng o. d. Det är een stoor skada om Wåhren beta sina Ängiar, särdeles med Fåår. Rålamb 13: 25 (1690).
2) med personsubj. o. (utsatt l. underförstådt) obj. som betecknar växtätande husdjur.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d. dial., nor. o. isl.] låta (boskap o. d.) söka sin föda (på äng, vall, i skog o. d.); valla, vakta, gå vall med; äfv. utan obj.: valla, valla boskap. Gack .. och beet tijn kedh widh heerda hwsen. Höga v. 1: 8 (Bib. 1541). Min wen .. then ther beeter ibland roser. Därs. 2: 16. Beeta, föra i beet. Lex. Linc. (1640; under pabulor o. verso). Det nödvändiga och nyttige Salt-sleket bör han (dvs. herden) intet förgiäta, jemte alt det öfriga, som om Fårens rätta skiötzel och betande här ofvan förmält är. Alströmer Får. 58 (1727). Vallebarnen söngo och blåste i sina horn för Boskapen som bettes i de afslagna ängar. Linné Västg. 275 (1747). En Damon, en Doris, i villsama fält, / De menlösa Hjordarna bette. Dalin Vitt. 6: 150 (1757). (Lapparna flytta) om hösten .. från fjällen, för att under vintren beta Renarna i skoglandet. Nilsson Fauna 1: 145 (1820, 1847). En fattig man .. bette sin ko i gräset vid vägen. Nicander Minnen 5 (1831). Jag fattig Lappman, / Som bor uti Lappland, / Mellan berg och stenar / Betar jag mina renar! Arwidsson Sv. forns. 3: 482 (1842). (På almeni Tyrolen) beta under de få sommarmånaderna alpherdarne sina talrika ko-, får- och gethjordar. Läseb. f. folksk. 741 (1892). — särsk.
α) [jfr Psalt. 23 samt Joh. 10] i bild, om Kristi förhållande till sina trogna l. om en själasörjares till sin ”hjord”. Lät mig dö bort ifrån alt hvad mit heter, / At jag må räknas bland fåren du beter. Lybecker 135 (c. 1715). Tu mig, Herre, daglig beter, / På tin gröna blomster-äng. Kolmodin Dufv. 108 (1734, 1745). — särsk. (numera knappast br.) närmande sig bet.: nära, föda. Then sälla hiord, som han med visdom bette. Kolmodin Qv.-sp. 1: 481 (1732). Den klena hiord, / Som betas af Guds ord. Dalin Arg. 2: 433 (1734, 1754). Du Herde! som, med verk och ord, / Så värdigt betar Herrans hjord. Nordenflycht QT 1746—47, s. 78.
β) oeg. o. bildl.
α') [sannol. efter t. die augen an etwas weiden; jfr holl. wie laet een happigh oogh op uwen boesem graesen? meng. if knyght or squyer .. lete his eyen bayte on eny woman samt lat. oculos cruciatu alicujus pascere] (†) i förb. beta ögonen på ngt, låta sina ögon njuta af l. dröja vid ngt. Det gör honom (dvs. skolynglingen) godt att beta sina ögon på mensklighetens förebilder, de rena, de ädla, de storartade formerna. Tegnér 3: 392 (1836). Betar du ögonen nu på det sköna .. / .. (så) kan (du) ej fördraga / hvad som är lågt, oädelt, opassande, falskt och barbariskt. Därs. 47 (1840). Dalin (1850).
β') med obj. betecknande lusta, lystnad o. d.: låta (sin lusta) frossa (i l. på ngt). Den up til Tronen går, i hopp at nöjen leta, / Och alla lustar der, förutan tygel, beta, / Är ingen Kung. Nordenflycht Svea 24 (1746). Ni kan gerna / Er lystnad beta på ett vidsträckt fält / Och likväl synas kall i verldens ögon. Hagberg Shaksp. 9: 289 (1850). jfr: (Jag har) mitt onda kött och blod i förbudna lustar betat. Kolmodin Rök. 78 (1728, 1745).
b) [jfr motsv. anv. i ä. d., d. dial., holl. o. eng.] (under resa) låta (sina rid- l. dragdjur) få foder, fodra; ofta abs., närmande sig o. öfvergående i bet.: (under resa) rasta l. hvila (jfr 3 c β). Lex. Linc. (1640; under pasco). (På isen öfver Ålands haf) voro ochså koyor giorde att beeta och huijla vthi. Gyllenius Diar. 230 (1655). Sägandes sig som hastigast wellia beeta sin häst antingen på giästgifvaregården eller hooss mig. Växiö domk. akt. 1709, nr 135. Ty skal ingenstädes .. vara tillåtit at beta med det foder, som resande ifrån besmittade orter medföra, hvarken deras dragare eller andra Creatur. Förordn. 13 jan. 1722, s. 1. Vi bette på gästgifvaregården, wir kehrten ein in das Wirthshaus, wir fütterten allda. Lind (1749). Vi reste 6 mil, utan at beta. Därs. Munterhet underhålles (hos hästen) dermed att man håller mellanåt stilla, gifver litet vatten, ett stycke bröd, några strå hö eller något hafre (pustar). Men sådan förfriskning är icke tillräcklig att underhålla krafterne; man måste gifva sig längre tid att fodra grundligt (beta). Billing Hipp. 337 (1836). På hvarje gästgifvaregård betades emellertid hästarne och herrskapet anlitade esomoftast vägkosten, som verkligen var riklig. Sederholm I Finl. 1: 103 (1863). — bildl. Cambaja han (dvs. oceanen) beseer och ikke eengång betar / För än han Börsen i thet stoora Goa letar. Spegel Guds verk 96 (1685).
3) med subj. betecknande (växtätande) djur, i sht boskap.
a) med obj. betecknande växter, löf o. d.: afbeta, äta; i sht i pass. Efter någon frost, betas brådden af boskapen. A. Modeer i VetAH 28: 183 (1767). Hjordar / .. bette fina gräset. J. G. Oxenstierna 4: 123 (1815). (Vildrenarna) vistas alltid i högfjällen der de om vintren beta lafvar. Nilsson Fauna 1: 142 (1820, 1847). Riporna hade tydligtvis härstädes betat knopp eller frö. Hemberg Oban. st. 226 (1896). Den vårliga korskålen (Ficaria) .. tyckes ha blifvit veckvill, så vida han icke betades på våren och därför uppskjutit sin blomning till hösten. Strindberg Tr. o. otr. 4: 177 (1897). — skämts. om människor. Emilie hade .. flyttat sig till en annan buske och betade med lika ifver krusbär. Knorring Illus. 79 (1836).
b) med obj. betecknande mark, fält o. d.: gå vall på, afbeta. Om Våren betes ängen en rund tid, hvaraf växten ansenligen försvagas, och blifver årligen tunnare. Tiburtius Præs. i VetA 1761, s. 17; jfr 1. Några kronoparker, som blifvit dels starkt betade, dels afbrände, instängdes år 1826. Läsn. f. folket 1: 40 (1835). Vallar på lerjord kunna .. försämras, om de betas i uppblött tillstånd. Juhlin-Dannfelt 33 (1886). jfr: Een haage .., som allenast ungefer 4 kalffwar kan betha. Växiö domk. akt. 1685, nr 55. — jfr SKOGS-BETANDE.
c) utan obj.
α) gå vall, taga sin föda, äta. Lät ingen fåår eller fää beeta in moot thetta berghet. 2 Mos. 34: 3 (Bib. 1541; Luther: kein schaf noch Rind las weiden). Godh Jord .., där Hästar och Boskap giärna beta. Rålamb 13: 5 (1690). På täcka strander sågs den hvita Svanen beta. Nordenflycht QT 1748—50, s. 110. Fåren bette på Hvetebrodd. Kalm Resa 1: 285 (1753). Här står en sällsynt elg: och stolt sitt hufvud vänder / Från björken, af hvars topp han bette. Franzén Skald. 4: 62 (1802, 1832). (Husen) på Island måste hafva varit mycket låga, då fåren betade på taken. J. N. Wallman i Iduna 1824, s. 298. I dalarna vida omkring der bette i grönskan / hjordar med glänsande hull. Tegnér 1: 15 (1825). Klockarens ko får beta på kyrkogården. Sv. ordspråksb. 51 (1865). Då de (dvs. nötkreaturen) beta, fatta de grässtråen med tungan och afslita dem med tänderna mot den hårda, tandlösa öfverkäken. Berlin Lärob. 26 (1876, 1880). Jägaren .. nalkas tyst till myren, der spåren förrådt, att björnen betar. G. Schröder i Sv. turistfören. årsskr. 1891, s. 122. (På Magerö) se vi en smal gräsplatå, och på den beta ett par ståtliga grågäss. Kolthoff Djurens lif 196 (1899). jfr: Aldrig betar en tand på hans välomhägnade ängar. Runeberg 1: 81 (1832). — jfr BOSKAPS-BETANDE. — särsk.
α') skämts. om människa. Bremer Nina 633 (1835).
β') mer l. mindre bildl. Gån ut min tanckar här och beten, / Här fån i ro och föda nog. Nordenflycht QT 1744, s. 42. Gack min tanka ut och leta, / Om du något finna kan, / Der din. siäl i ro får beta. Därs. 1745, s. 17. Man betar vidt och bredt på den konstitutionela allmänningen, men icke alltid fredligt. Tegnér 3: 381 (1836).
β) [jfr motsv. anv. i eng.] få foder, rasta l. hvila (under resa) (jfr 2 b). Här fick hästen ”beta” .. väl en timme. Ödman Hemma o. borta 28 (1894, 1896).
d) [jfr motsv. anv. i ä. eng. äfvensom holl. sik grazen, t. sich weiden, lat. se pascere] (†) refl. De spaake Fåår på Blomster-äng sig beeta. Dahlstjerna Kunga skald C 2 b (1697).
Särskilda förbindelser:
BETA AF 10 4. jfr AFBETA.
BETA BORT 10 4. (mindre br.) till 3; jfr BORT-BETA. Jag är rädd, han (dvs. hästen) vill beta bort de vackra blommorna i det fruntimrets hatt, som trippar framför oss. Kullberg Mem. 3: 24 (1836).
BETA UPP (OPP) 10 4.
1) (mindre br.) till 1: låta (boskapen) fullständigt afbeta (ett fält o. d.); jfr UPPBETA. På somliga ställen (äro) några dryga fält och öppningar, .. dem Araberne flytta sig emellan, och beta opp med deras boskap. Eneman Resa 2: 29 (1712).
2) [jfr ÄTA UPP SIG o. d.] till 3, refl.: gm betande (åter)vinna hull o. krafter. (Kamelerna) hade nu betat upp sig, så att de voro trinda som trummor. S. Hedin i SD(L) 1901, nr 74, s. 3. Dens. Asien 1: 78 (1903).
BETA UT 10 4. (numera knappast br.) till 1 o. 3: beta slut; jfr UTBETA. När de betat ut det sparsamma gräset på en fläck, .. flytta (ökenbeduinerna) till en annan fläck, som ännu ej är utbetad. Wallin Bref o. dagb. 62 (1846).
Spoiler title
Spoiler content