SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1906  
BETA, v.1 bette, bett.
Etymologi
[fsv. beta, sv. dial. (Gottl.) bajtä, hetsa (hund) (Rietz), motsv. ä. d. bede, isl. beita, mnt. o. mnl. beten, beiten, feng. bætan, t. beizen, äfvensom sanskr. bhēdayati, komma (ngn l. ngt) att klyfva (ngt); jfr BETEL, huggjärn. Detta verb är etymologiskt samma ord som BETA, v.2—4. Det är urspr. kausativum till BITA o. bör således hafva betydt: komma (ngn l. ngt) att bita (ngt l. ngn). Af de båda ack., som verbet alltså måste hafva styrt, öfvergick den, som uttryckte subjektet till grundordet bita, i öfverensstämmelse med förh. vid andra kausativer, till instrumentalis, då ordet således fick bet.: komma (ngt l. ngn) att bitas (af ngn l. ngt). Detta utvecklingsstadium återspeglas i isl. o. fsv., där instrumentalen ss. vanl. ersatts af dativen. I nysv. åter har denna dat. ersatts af prep.-bestämning, t. ex. i bet. BETA, v.1: beta villebråd med falkar, i bet. BETA, v.2: beta gräset l. marken med får, i bet. BETA, v.3: beta garn med alun, l. af ack., t. ex. i bet. BETA, v.2: beta får. Slutligen har subjektsförskjutning kunnat äga rum, så att subj. till grundverbet bita blir subj. till kausativet beta, t. ex. i bet. BETA, v.2: fåren beta gräset, i bet. BETA, v.3: syran betar metallen. Vid BETA, v.4, som ej anträffats i fsv., uppträder i isl., liksom i nysv., subj. till grundordet bita ss. obj. till kausativet, hvilket möjl. kan vara en återstod af den ursprungligaste konstruktionen, men sannol. är en nybildning beroende på anslutning till af sbst. afledda verb ss. sǫðla, sadla, af sǫðull, sadel. Med afs. på bet.-utvecklingen hos BETA, v.2, o. BETA, v.3, jfr t. ätzen (se ETSA)]
(†)
jaga (med falk l. hund o. d.); döda (under jakt med l. falk hund); jfr BET, sbst.1 Villande diur, / Som jagh j skogen bette. Sv. forns. 1: 296. The Danske straffade sin Herre icke itt ord, / När han bedreeff thet ynkelige mord (dvs. Sthms blodbad). / The låte thet ock så bliffue och ware, / Alt som the hadhe bett en hare. Svart Gensv. G 7 b (1558). Den som icke hafwer falcker han måtte beetha med ugler. Annerstedt UUHist. Bih. 1: 77 (i handl. fr. 1606; ordspr.) [jfr t. wer nicht falken hat, muss mit eulen beizen]. Iagh will häller sittia widh sömme skryn / än beta the hiortar och wilde swyn. Asteropherus 26 (1609). Och icke skal du draga I Rosen Lundh. / och beeta diur heller hinn. Visb. 1: 369 (c. 1657).
Spoiler title
Spoiler content