SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1906  
BETA be3ta2 l. 3ta2, l. 40, sbst.4, n.; best. -at; pl. =.
Etymologi
[jfr t. o. eng. beta, fr. bêta, af lat. beta, gr. βῆτα, namn på den andra bokstafven i det gr. alfabetet, lånadt från ett semit. spr.; jfr t. ex. hebr. beth; jfr för öfr. ALFABET o. B]
1) den andra bokstafven i gr. alfabetet, tecknad Β, β. Stort, litet beta.
2) för att beteckna det andra i ordningen, i sht inom underafdelningar, hvilkas hufvudafdelning är betecknad gm en bokstaf med ”latinsk” stil. — särsk.
a) [detta beteckningssätt infördes af den tyske astronomen J. Bayer i hans arbete Uranometria (1603)] astr. om den med afs. på ljusstyrkan andra i ordningen af en stjärnbilds stjärnor. Bayer utmärkte de förnämsta Fixstjernor med bokstäfver efter Grekiska Alphabetet, .. han kallade altid den stjernan α, som var störst uti hvar och en Constellation: men nu är β (i stjärnbilden Hvalfisken) mycket större än α. Antingen måste då den sednare hafva på 176 år mycket aftagit, eller, som jag anser för troligare, den förra tiltagit. P. Wargentin i VetAH 40: 259 (1779).
b) [detta beteckningssätt användes först (sannol. 1837) af den tyske fysikern M. L. Frankenheim för svaflets allotropiska modifikationer] kem. ss. första ssgsled för att beteckna den andra af två l. flera isomera l. allotropiska modifikationer af ett ämne l. den andra af två närbesläktade, ofta icke närmare bestämbara, föreningar; jfr Widman Org. kemi 46 (1895, 1901).
Ssgr: (2 b) BETA-HARTS30~2. Alkohollösningen (af bensoëhartset) gaf efter afdunstningen betaharts. Berzelius Årsber. t. VetA 1846, s. 501.
(2) -STRÅLAR~20, pl. [namnet gifvet af engelsmannen E. Rutherford 1902] den del af den radioaktiva strålningen (från radium o. de flesta radioaktiva substanser) som utmärker sig för stor hastighet o. stor deviation vid magnetisk påverkan o. som anses bestå af utslungade elektroner. fys. Man skiljer på tre slag (af) radiumstrålar, som efter grekiska alfabetet kallas för alfa, beta och gammastrålar. .. Betastrålarne äro .. utslungade små partiklar, elektroner kallade, hvilka dock utgå från radium med en långt större hastighet (än alfastrålarna). SD(L) 1904, nr 170, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content