BETÄCKT betäk4t (betä´ckt Weste), p. adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[eg. p. pf. af BETÄCKA; jfr ä. d. betact, mnt. bedecket, holl. o. t. bedeckt]
— Anm. Mer l. mindre adjektiviska anv. af betäckt behandlas äfv. under BETÄCKA 1 o. 4.
1) [jfr ä. d. betact oc forborgen tale, t. ein herz voll bedeckter sorgen samt motsv. anv. i mnt. o. holl.] (†) förtäckt, hemlig; jfr BETÄCKA 6, 7. Then menige man som siig för saadane listoghe bedragerij och betecthe schalkhet jcke kwnne forware. G. I:s reg. 2: 37 (1525). Dette wil jag allenast med betecht ord, hoos dig som saken weest, ihugkomma. A. Oxenstierna Bref 2: 247 (1646). Betäckt, tectè. Dict. Hamb. (1700).
2) mus.
a) (knappast br.) om stämma som öfverskyles af andra stämmor; jfr BETÄCKA 6 d. (Följder af stora terser o. små sexter) kunna .. tillåtas, emedan de, oaktadt deras vidriga entonighet, likväl kunna få en slags mångfaldighet, och blifva betäckte af andra stämmor, i hvilket fall de kallas Betäckte. Envallsson Mus. lex. 117 (1802).
b) [efter t. bedeckt] (föga br.) om ton hvars klang dämpas l. göres mindre öppen; dof. Betäckt. Konstuttryck beträffande violinspelet; säges om en not, som, kunnande återgifvas af den lösa strängen, skall gripas på en annan sträng, hvarigenom ljudet blir mera dämpadt. Höijer Musiklex. (1864). Vid användandet af den mörka timbren går larynx nedåt med tungroten, och gomseglet höjes. Vokalen är då betäckt. Beyer Sångunderv. 30 (1887).
