SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1908  
BETÄMA (betä´ma Weste), v.1, l. BETÄMMA (bet`ämma Almqvist), v.1 -er.
Ordformer
(betäma G. I:s reg. 6: 324 (1529), Weste (1807) m. fl.; betemma, betämma 2 Mos. 8: 26 (Bib. 1541), Almqvist (1844) m. fl.)
Etymologi
[jfr sv. dial. betäma (Smål.; af Rietz betecknadt ss. nästan föråldradt), betämi (Västerb.), af mnt. betemen, äfv. betamen; jfr holl. betamen, ä. t. beziemen; se BE- o. TÄMA; jfr ock BETÄMA, v.2]
(†)
1) opers.: passa, anstå, vara tillbörligt. Ty kan ingom man, thet väl betäma, / At han skulle sielff, sina ähro skäma. Tob. com. E 1 a (1550). Ihre Gl. (1769). Sahlstedt (1773; betecknadt ss. obr.). Almqvist (1844; betecknadt ss. föråldradt o. på utgående).
2) [jfr motsv. anv. i mnt.] opers. refl.: passa sig, vara tillbörligt. Tu äst sielffwer Länszman i thin förläningh, thet ey heller mykit betämer sigh. G. I:s reg. 6: 324 (1529). 2 Mos. 8: 26 (Bib. 1541). Thet betemmer sigh icke, at wij och j bygge wår Gudz Hws, vthan wij wilie allene byggia Herranom Israels Gudh. Esra 4: 3 (Därs.; öfv. 1904: det är icke tillbörligt, Luther: es zimet sich nicht).
3) pers. refl.: öfverensstämma, förlika sig, passa tillsammans (med). En vidd, som ej betämer sig med vår naturs inskränkning. Browallius Præs. i VetA 1747, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content