SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1908  
BEUNDRARE beun4drare, i Sveal. äfv. 0302 (beu´ndrare Weste; beùnndrare Almqvist), m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr d. beundrer, holl. bewonderaar, t. bewunderer]
till BEUNDRA 2: person som beundrar (ngn l. ngt). Snillet har ej en större beundrare än Snillet. Thorild 1: 61 (1784). Jag har länge, fast än i tysthet, varit en Beundrare af era skrifter. Stridsberg Landpr. 17 (1795). Länge har jag varit en varm beundrare af Tegnér. H. Järta i H. Järtas brefv. 1: 22 (1822). Det gäller .. en förvillande åsigt af konsten både hos konstnärer och beundrare. C. A. Hagberg (1835) i 2 Saml. 24: 91. (Bibelsällskapens verksamhet) har visserligen haft sina loftalare och beundrare, men äfven lika så mycket sina motståndare och klandrare. Agardh Theol. skr. 3: 99 (1836). Ole Bull (vann) under detta sitt besök i Stockholm .. både beundrare och trofasta vänner. Sturzen-Becker 2: 16 (1850, 1861). Opitz .. var hans (dvs. Horatius') hänförde beundrare och plagiator. Castrén Stormaktst. diktn. 21 (1907). — särsk. (i sht skämts.) till BEUNDRA 2 c: tillbedjare, ung man som svärmar för l. ”uppvaktar” en dam l. flicka, kavaljer; jfr BEUNDRARINNA slutet. Unga koketter, som med flit fälde något i golfvet för att få se sina beundrare täfla om att upphämta det. H. Lilljebjörn Hågk. 2: 7 (1867). Min jalusi gentemot en annan af hennes beundrare. Norberg James Rel. erfar. 164 (1907). i bild. Tror du, att en blomma törstar, sålänge hon kysses af en så vacker liten beundrare (dvs. en fjäril)? Rydberg Ath. 128 (1876; uppl. 1859, 1866: kavaljer).
Ssgr: BEUNDRAR-030~ l. BEUNDRARE-KLASS0300~2. (knappast br.) Atterbom Siare VI. 2: 39 (1855).
-KRETS~2. Söderhjelm Ital. renässans 69 (1907).
-SKARA~20. En beundrarskara tallös sig församlade vid min dörr. Janzon Catullus 2: 3 (1891).
Spoiler title
Spoiler content