SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
BEVAN, adj. Anm. De språkprof som innehålla n. bevant kunna äfv. föras till BEVAND, BEVANT.
Etymologi
[fsv. bevan, liksom ä. d. bevan, efter mnt. bewane, äfv. bewone(n); se BE- o. VAN]
(†) jfr BEVAND.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. mnt.] om person: van, öfvad; ofta med prep. med l. vid, äfv. med sbst. utan prep. Bewant sziöfarit folck. G. I:s reg. 10: 107 (1535). Hes. 23: 43 (Bib. 1541). (Konungen önskar) att folckett motte bliffue bewanth med, szå att the kunne höre huadh thett märker, när man wil giffue någit affteckn (dvs. signal). BtFH 3: 322 (1555). Seer man här fast månge, enkannerliga vnge Personer the ther fast meera bewaane och vpfödde äre medh gladskap, frögd, dantzande och qwädande, än vmgå medh sorgh. Svart Är. 43 (1560). Thet folket wore ringe kräseligheet bewane. Dens. G. I 21 (1561). Fremmande folk .., huilka therföre, at the widh slijkt (dvs. de gamla ceremoniernas bortläggande) icke äro .. bewane, ther öffuer förargas. L. Petri Kyrkost. 60 b (1566). Der till mz är han och Capabel och wäl bewaan mz ungdomens information. Växiö domk. akt. 1689, nr 251. Bem(äl)te Hr Borgmästare skall vara .. vid Ryksdagz syslor tillförende bevan. Växiö rådstur. prot. 12 nov. 1730. — jfr TILLBEVAN.
2) om sak: vanlig, känd. Gudz beuana plägsedh, att thet plegar komma sorgh efter fåfängh gledie. Brahe Kr. 6 (c. 1585). — jfr OBEVAN.
Spoiler title