SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
BEVANDRA bevan4dra, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ING.
Etymologi
[jfr ä. d. bevandre, mnt. bewandern, holl. bewanderen, t. bewandern; se BE- o. VANDRA]
1) (†) intr.: vandra, färdas. Iag giordet (dvs. ledsagade konungen) gerna, / Stodh min saak vnder sådan Stierna, / At i Konungens fölies lagh / En tijdh bewandra finge iagh. Fosz 215 (1621). Werlden är nu .. genom .. så många studerande personers öfwer alla land bewandring bekandt, så att ... Rudbeck Atl. 1: 287 (1679).
2) (numera föga br.) tr.: vandra l. gå l. färdas på (en väg o. d.) l. i l. genom (ett land, en trakt, ett rum o. d.) l. öfver (ett berg o. d.), genomvandra, besöka; jfr BEFARA, v.2 I o. BERESA. De Orter som liggia långt bort, och intet ofta utan sällan bevandras. Rudbeck Atl. 1: 375 (1679). De öfrige Landskaperne (i Arabien) innehafvas och bevandras af Nomadiske Araber. Björnståhl Resa 1: 56 (1770). K. Gustaf Adolph .. bevandrade alla rum och Orter i Fahlu Grufva. SP 1779, s. 781. De snart sagt obanade vägar, dem jag vissa årstider .. måste mäst til fots bevandra. Växiö domk. akt. 1792, nr 73. Den som sielf bevandrat verlden, känner den lifligare och säkrare än en blott Geografisk kännare. Därs. 1795, nr 180. Jag nu med Oden .. / Bevandrat Thules furukrönta berg. Stagnelius 1: 138 (1812). Denna så ofta af mig befarna och bevandrade nejd. Törneros Bref 1: 148 (1825). Kattegat (skall under vintern år 1292 hafva) blifvit fullkomligen isbelagdt och kunnat mellan Jutland och Norrige bevandras. Ilmoni Sjukd. 1: 65 (1846). En trakt (i Norrköping) som .. förnämligast bevandrades af skolungdom. Engelke En småstad 61 (1906). — särsk.
a) mer l. mindre oeg. o. bildl. Öland, Swederön, Åland och fleere andre, / Samt Ösel, Dagerön, kan iag ej nu bewandra. Spegel Guds verk 94 (1685). Bon Sperantza (dvs. Godahoppsudden) .. / Ther han (dvs. oceanen) haar Endan nåt och Africam bewandrat. Därs. 95. Det sjelfkära öfvermod, med hvilket han .. bevandrat de vägar, hvilka öppnats för honom. Wieselgren Gm hvirfl. 2: 115 (1891).
b) [jfr motsv. anv. i t.] i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om väg: använd af fotgängare; trafikerad. På en föga bevandrad väg gingo två af Christi lärjungar. Wallin 2 Pred. 2: 43 (1818). Vägen emellan Jaffa och Jerusalem är, från jul till påsk, starkt bevandrad, synnerligen af christna pilgrimer. Bremer G. verld. 3: 82 (1861).
Spoiler title