publicerad: 1908
BEVEKELSE (beve´kelse Weste; bevèkälse Almqvist), r. l. f. (m. Weste, Lindfors (1815), Almqvist); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. bevægelse]
(† utom i ssgn BEVEKELSE-GRUND). vbalsbst. till BEVEKA; jfr BEVEKNING samt BEVÄGELSE. Almqvist (1844). Lyttkens o. Wulff (1889). Kastman o. Lyttkens (1893).
1) [jfr motsv. anv. i d.] till BEVEKA 1: rörelse. Vthwertes orsaker (till förtidig börd) äre (bl. a.) springande, löpande .., ropande oc kropsens hårde bewekelse. B. Olavi 164 b (1578). Effter Siukdomen togh mehr och mehr öfwerhanden, öfwerantwardade han (dvs. Osiander) sin Ande .. Gudhi, föruthan någen sin Krops Bewekelse, eller gifwit Kännetekn til någen Wärk och Swedha. Schroderus Osiander III. 2: 3 (1635). Om träät thet rörer sigh, så fogar och skuggen sigh effter. Hwadan kommer tå rörelsen och beweekelsen? Muræus Arndt 1: 162 (1647). (De) fara .. wilse .., som mena henne (dvs. jorden) altid gå omkring och hafwa en oaflåtelig bewekelse. Spegel Sal. präd. 16 (c. 1710).
a) till BEVEKA 4 a: sinnesrörelse (af hvad slag som helst), alteration. Beweekelser och affecter. P. J. Gothus Osiander Rel. art. 82 (1603). (Den resande som vill undgå ”skälfvan”) Wachte sigh wäl för redhuga, Wredhe, Haat, Ilwilia, och andre sådana sinnens bewekelser. Chesnecopherus Reg. iter ag. B 2 a (1613). Genast iagh förglömde / All annor Menskligh bewekelse (än glädjen) som will / Förstöra sinnetz Låpp. Skogekiär Bärgbo Ven. 64 (c. 1650, 1680). Älskande, Wrede, och slijke Gemöthets bewekelser. Fuhrman Alm. 1658, s. B 3 b. (Sangviniker) äro mycket vnderkastade allahanda bevekelser. Rydelius Förn. Föret. § 16 (1718, 1737). Varandes ibland folket then mening, att innerlig bevekelse och förskräckelse af patientens jämmerlige åthäfvor skadat the unge hustrur till lifvet. Växiö domk. akt. 1723, nr 377.
b) till BEVEKA 4 b: rörelse, vek l. medlidsam känsla, ömhet. Bewekelse hafwer Gud hogen ingifwit, / Och kärleks Naturen i Menniskian drifwit. Törnewall B 2 a (1694). Jag siunger then (dvs. den nämnda psalmen) aldrig vtan innerlig bewekelse. Swedberg Cat. 414 (1709). Icke synes underligit, at barnen sin naturliga Moder med starkaste bevekelse erkiänna. Wettersten Forssa o. Hög 135 (c. 1750). Weste (1807). Almqvist (1844).
3) [väl utveckladt ur 2 under inflytande af BEVEKA 6] böjelse, benägenhet, lust. The Papister (lära), at then som låter sigh döpa, fast än han ingen troo hafwer, ingen godh bewekelse vthi sitt hierta, likwäl bekommer han Gudz nåde. O. Martini Pred. D 3 b (1606). Konung Göstaff (var) til sådana dygdelige skickeligheeter .. aff naturligh inclination och beweekelser beqwemligh. Phrygius Föret. 13 (1620). Sompt (af Synesii lära) kan man icke gilla: Nemligen .. At Änglarna igenom sitt Vmgänge medh Menniskiorna, hafwa åt sigh draghit någen ond Bewekelse. Schroderus Osiander 1: 619 (1635). Med hiertelag förstår jag viljans största inclination, bevekelse eller benägenhet. Rydelius Förn. Föret. § 15 (1718, 1737). Det parti, som hyste och närde den (dvs. förbittringen), hade fortsatt sin gamla id, att underblåsa hvarje flägt af bevekelser till misstroende och farhågor. Atterbom Siare 4: 312 (1847).
a) bevekande föreställning l. hänvändelse; öfvertalning; maning. Exordium, begynnelsen eller ingången, är een gunstigh bewekelse, til then man skriffuer, om the saker man förmäler och ombeder. A. J. Gothus Thes. ep. 3 (1619). Än skickar hon (dvs. Lättjan) til mig sina prunkande Sände-bud med smickrande föreställningar och bevekelser, at jag med godo ville afstå med sådan dårskap (dvs. att arbeta). Dalin Arg. 1: 95 (1733, 1754). Han brukade alle uptänkelige bevekelser, ända in til tårar, at öfvertala Bönderne ifrån affall. Celsius G. I 108 (1746, 1792). Birger Jarl lät döpa alla Hedningar; men icke med lämpa och bevekelser, utan med straff och hårdhet. Dalin Hist. 2: 214 (1750). (Evangelii) anvisningar, bevekelser och löften. Wallin 1 Pred. 3: 177 (c. 1830). Peitho (betecknar) Vältalighetens, bevekelsens gudinna, Suada. Tranér Anakr. 126 (1833). Om dessa consilia (abeundi, dvs. uppmaningar att lämna lokalen) icke beskedligt efterkommos, användes ofta mera kraftiga bevekelser. Wennerberg 2: 229 (1882).
b) eggelse, lockelse. Månge andre Bewekelser och Snaror förefalla. Schroderus Kon. förär. 44 (1606). The Historiske (böckerna i gamla testamentet) hafwa en synnerlig beweekelse, nytta och lust med sig at betrachtas och läsas. Rudbeckius Kon. reg. 16 (1614). Syndennes bewekelse och eggelse. Swedberg Sabb.-ro 1335 (1691, 1712). Den stackars printsen, tvungen af faderlig myndighet och lockad af så retande bevekelser, .. fölgde med sin fader. Hallman Vitt. 19 (1756). Sakna all bevekelse till pligters uppfyllande. Rosenstein 2: 250 (1789, 1793). Mången ren och liflig bevekelse hämtas (under gudstjänsten) till det godas lyckligare fullföljd. Wallin 2 Pred. 3: 11 (1824). jfr: Sielfva thet högsta goda varder af mongom handterat, som et blott verum, vtan bevekelse. Rydelius Förn. 84 (1720, 1737).
c) [med afs. på bet.-utvecklingen jfr MOTIV] anledning, skäl; motiv, bevekelsegrund. Eders Högh- Ehre- och Wyrdigheeters .. ynnest och försorgh .. gifwer oss anledning och bewekelse, een skickeligh Person .. hoos Eders Högh- Ehre- och Wördigheeter Tienstligst insinuera. Växiö domk. akt. 1677, nr 174. Om något bevis skulle här behöfvas, så vore thet, at viljen ju altid följer sin största bevekelse. Rydelius Förn. Föret. § 16 (1718, 1737). Man (har) billigt förmodat det des (dvs. konungens) välbetänckte nådige bijfall skolat vara en af de kraftigaste bevekelser till att öfvertala Eders K. Maij:tt (dvs. Ulrika Eleonora) om det samma. 2 RARP 3: 446 (1723). Den christliga kärleken fordrar, att man må se vackra bevekelser, hvarest de kunna finnas. Fahlcrantz 5: 163 (1856, 1865).
d) föranledande, initiativ; drift; impuls; ingifvelse. (Vi bedja), att E. K. M:t ville nådigst hålla hand utöfver det förbemälte våre dommar .. icke (måtte) genom någons bevekelse tillbaka och om intet blifva. Hallenberg Hist. 3: 270 (ur handl. fr. 1614). The som vtaff Natursens sannskyllige Bewekelse wäl leffde, wore (enl. Servet) i begynnelsen rättfärdige wordne. Schroderus Osiander III. 1: 149 (1635). Hon .. berättade mig .., af egen bevekelse, sitt tillstånd. Asiat. B. 1: 154 (1741). Ofta .. (hafva) tillfällets bevekelser förestafvat loftalet. Elgström (o. Ingelgren) 259 (1802).
5) till BEVEKA 7: ledning. (Själen) regerar .. the vthwertis Lemmanar, at the sigh lenkia effter hennes bewekelse. P. Erici 5: 223 a (1582); jfr 4 d.
Ssgr: (4) BEVEKELSE-GRUND beve3kelse~grun2d. [jfr d. bevægelsesgrund, bevæggrund, ä. t. bewegungsgrund, t. beweggrund] bestämningsgrund, motiv; driffjäder; jfr BEVEKNINGS-GRUND o. BEVEKA 6 b β. Porthan De elocutione oratoris sacri 1: 6 (1784; angifvet o. klandradt ss. germanism). Subjectiva grunden til begär kallas driffjäder, och en objectiv grund til at vilja, bevekelse-grund. Boëthius Kant 67 (1797). Hafva .. nyfikenhet, .. förvetenhet, öfvertalande, fåfänga, eller andra bevekelsegrunder förledt dig att träda i ett sådant (dvs. hemligt) förbund .. så tag dig .. till vara för att (osv.). Rademine Knigge 3: 146 (1804, 1810). I tänkesättet, i afsigten, i bevekelsegrunden, ligger det väsendtliga af en christelig menniskokärlek. Franzén Pred. 4: 210 (1844). Bevekelsegrunderna till ert handlingssätt känner jag icke. Rydberg Frib. 496 (1857, 1866; uppl. 1877: driffjädrarne). Utan yttre bevekelsegrund. Rydqvist SSL 4: 465 (1868). Det har varit en ofta .. afhandlad historisk tvistefråga, huruvida Gustaf II Adolf, när han inblandade sig i trettioåriga kriget, bestämdes hufvudsakligen af religiösa eller af politiska bevekelsegrunder. C. T. Odhner i VittAH 27: 43 (1870). De flesta (skisserna) röja .. en mer eller mindre förstucken ironi, som vittnar om lifserfarenhet samt förmåga att genomskåda halten af mänskliga bevekelsegrunder. Wirsén i PT 1907, nr 250 A, s. 3. —
(2) -KRAFT. (†) jfr BEVEKNINGS-KRAFT 1. Det har ej minsta svårighet .., att bevekas af en lifligt rörande föreställning, när betraktelsen, föreställningen, förenar tillika med uttryckets värdighet, äfven den nödvändiga tydlighet, utom hvilken det ej kan gifvas .. sann bevekelsekraft. Leopold 3: 346 (1794, 1816). —
(4) -ORSAK. [efter ä. t. bewegungsursache] (†) bevekelsegrund. Dygdens Lärare .. göra dem (dvs. människorna) vanmägtiga, då de från alla håll vilja samla nya bevekelseorsaker at hålla sig vid det Moraliska goda. Boëthius Kant 35 (1797).
Spoiler title
Spoiler content