BEVERKA, v. -ade; sup. äfv. -t.
Etymologi
[liksom d. bevirke efter t. bewirken, af be- (se BE-) o. wirken (se VERKA); jfr holl. bewerken]
(†)
1) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] åstadkomma; med personsubj. äfv.: utverka, genomdrifva; med saksubj. äfv.: väcka; medföra, hafva till följd, verka. Furst Potemkin (hade) uppdragits att beverka särskild fred. Adlerbeth Ant. 1: 226 (c. 1792). (Problemet om jordklotets dimensioner) har beverkat en slags revolution i rena Mathematiken genom de Analytiska resourcer hvartil det gifvit anledning. J. Svanberg i VetANH 25: 128 (1804). Om cylindern icke hålles ren, .. är det omöjligt beverka ullens fullkomliga redning. Carlström Spinnmach. 56 (1832). Stenbock kunde länge blott beverka ett uppskof i domens verkställighet. Biogr. lex. 15: 298 (1848). Dalin (1850; angifvet ss. mindre br.). Det vore .. känslan af de tre brödrafolkens nära slägtskap .., som genom sådana resor som denna med rätta ansågs skola kraftigt beverkas. SvT 1852, nr 145, s. 3. Kindblad (1867).
2) gå till väga; handla. (Celadon) gaf tillkenna så förteckt, huru han först hade beverkt mz Stratonice. Hiärne Vitt. 47 (1665).
